Jag hade anlänt efter nationaldagsfirandet som förvandlats till en fasa.
Det var mitt första uppdrag som korrespondent i Frankrike.
Min franska var stapplande och jag hade svårt att finna de rätta orden när jag skulle fråga folk på gatan om hur de kände inför det fruktansvärda som inträffat på Promenade des Anglais.
Jag minns mjukisdjuren i blomhavet. Stearinljusen på kvällen, bilderna av små barn.
Och jag minns Hichem Ben Haj, som satt vid ett bord i sin lilla tunisiska restaurang. Han hade åkt ned till strandpromenaden med sin familj för att se på fyrverkerierna, precis som tusentals andra Nicebor.
Han såg den 19 ton tunga lastbilen komma körande och hann kasta sig åt sidan med sin fru och sin son. Men han såg lastbilsfronten slå i kropp efter kropp, efter kropp.
– Jag såg ett litet barn som plattats ut av hjulen.
Hichems ögon var blanka. Han hade inte sovit en blund. Så fort han slöt ögonlocken såg han scenen framför sig. Det döda barnet.
Av de 86 som miste livet i attentatet var 15 barn. Även många av de 458 skadade var minderåriga.
Vad är det för människa som gör något sådant?
Gärningsmannen sköts till döds av polisen. Vid den tiden var radikal islamism den givna förklaringsmodellen i Frankrike.
Ett halvår tidigare hade Islamiska statens terrorister attackerat konsertlokalen Bataclan och flera barer i Paris samt nationalarenan Stade de France.
Även denna gång tog terrorsekten IS på sig dådet.
Men det stod snart klart att något inte stämde.
Någon film dök aldrig upp där gärningsmannen svor trohet till IS. Någon IS-flagga hittades inte.
Den 31-årige gärningsmannen var född i Tunisien, men hade aldrig varit praktiserande muslim. Polisen såg honom som småkriminell – och hans bekanta som en nihilist som sökte snabba kickar.
Jag besökte en salsaklubb dit han gick för att ragga kvinnor och ibland även män för korta sexuella förbindelser. Personalen sade att han var stamgäst som drack alkohol. Han ska även ha ätit fläskkött och ha missbrukat kokain.
Dessutom misshandlade han sin fru.
Hustrun lämnade in en skilsmässoansökan några månader före dådet. Hon hävdar att 31-åringen urinerade och bajsade i ett av barnens rum, skar med kniv i ett mjukisdjur, och slog och våldtog henne vid upprepade tillfällen.
Kort sagt: han verkar ha betett sig som ett riktigt svin.
Om det nu räcker för att beskriva en massmördare.
Men islamist? Ja, i sista minuten, hävdar franska polisen.
Tio dagar före attentatet ska han ha slutat dricka alkohol och börjat spara ut skägg. Han lyssnade på koranverser och sade plötsligt positiva saker om IS, något han aldrig gjort förut. För en bekant visade han en video av en av IS:s halshuggningar.
Efter dådet fann polisen spår i hans dator från surfande på islamistiska propagandasajter. Men någon direkt kontakt med företrädare för IS har inte gått att styrka.
Inte heller några band till andra terrororganisationer.
Valet av datum – Frankrikes nationaldag – tyder på att han ville lämna ett politiskt avtryck. Men det är fullt möjligt att psykisk sjukdom och narcissism spelade en minst lika viktig roll.
Merparten av materialet som polisen hittade i datorn var bilder och videor av extremt våld.
Redan som pojke ska han ha varit våldsam, enligt familjen. Efter ett besök hos en psykiater vid 16 års ålder fick han medicin utskriven som ges till personer som lider av schizofreni och bipolär sjukdom. Någon diagnos ställdes dock aldrig och det är oklart om han tog medicinen.
Gärningsmannens fru hävdar att han berättat att fadern misshandlade honom. Och att han försökte begå självmord vid två tillfällen.
I förundersökningen framgår att det ”går att tänka sig att den psykiska patologi som gärningsmannen bar på hittade den nödvändiga 'myllan' i den radikala islamistiska ideologin och ledde till handling”.
Uttryckt på annat sätt: ideologin och den politiska konflikten gav en ursäkt att göra det som gärningsmannen länge närt en pervers dröm om att göra.
Sommaren 2016 rapporterade jag även från ett annat terrordåd, det i München. Där tros gärningsmannen ha drivits av högerextrema åsikter kombinerat med psykisk sjukdom.
En del kriminologer började då tala om ”copycat-effekten”: våldsamma personer som lider av mental ohälsa och självmordstankar och som låter sig inspireras av politiskt motiverade terrorister för att begå liknande brott, i strävan efter berömmelse och en känsla av makt.
Var det vad som drev massmördaren i Nice?
Något definitivt svar på den frågan lär vi aldrig få.
Fakta.Många attentat vid samma tid
Åren 2015-2017 präglades av en våg av terrorattentat i Europa. De flesta var kopplade till terrorsekten Islamiska staten (IS), som då hade upprättat ett kortlivat kalifat i Syrien och Irak.
* 13 november 2015. Flera koordinerade attacker i Paris dödar 130 människor och skadar fler än 400. Kommandot var utsänt av IS.
* 22 mars 2016. Självmordsbombare dödar 32 personer och skadar över 30 i Bryssel. Även här låg IS bakom.
* 28 juni 2016. 45 människor dödas och 230 skadas på Istanbuls flygplats av självmordsbombare med automatvapen. Ingen tog på sig ansvaret, men misstankarna riktades mot IS.
* 14 juli 2016. Lastbilsattacken i Nice kräver 86 människors liv. Fler än 400 skadas. Gärningsmannen ska ha inspirerats av IS propaganda precis före dådet, men hade även en historia av psykisk ohälsa.
* 22 juli 2016. Nio personer skjuts till döds – de flesta med invandrarbakgrund – av en man i München. Motivet tros ha varit högerextremism, kombinerat med psykisk ohälsa.
* 19 december 2016. En lastbilsattack på en julmarknad i Berlin dödar 12 personer och 48 skadas. Gärningsmannen svor trohet till IS.
* 7 april 2017. En lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm dödar fem människor och skadar 14 allvarligt. Gärningsmannen svor trohet mot IS.
* 22 maj 2017. 22 människor dödas och omkring tusen skadas i Manchester, när en självmordsbombare attackerar en konsert med artisten Ariana Grande. Även här var motivet radikal islamism.