DN Debatt. ”Så här lagar vi den svenska bostadsmarknaden”
DN DEBATT.
Svensk bostadspolitik har nått vägs ände. Det är inte bara individer som drabbas när de stängs ute från marknaden, i förlängningen drabbas hela Sveriges ekonomiska utveckling och konkurrenskraft. Våra nordiska grannar har redan valt andra vägar. Frågan är varför vi fortfarande tvekar, skriver Louis Landeman, Danske bank och Lennart Weiss, bostadspolitik.se.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det senaste decenniet har både bostadspriser och hyror ökat betydligt snabbare än inkomsterna i de flesta EU-länderna. Hemlösheten bland svagare grupper har ökat. På senare tid har även samhällsviktig personal inom polisen och vården fått allt svårare att hitta bostäder. Den växande bostadskrisen ses som en av de största socioekonomiska utmaningarna i EU.
I december presenterade den danske EU-kommissionären Dan Jörgensen unionens första samlade strategi för att hantera bostadskrisen i Europa – ”European affordable housing plan”. Syftet är att öka utbudet av hållbara bostäder till rimliga priser och att integrera bostadsfrågan i EU:s bredare ekonomiska och sociala politik. Planen är ett historiskt skifte då EU för första gången kliver in på ett område som traditionellt varit medlemsstaternas eget ansvar.
Hur ser då tillgången på bostäder till rimliga priser ut i Sverige? I en rapportserie från Danske Bank jämförs den bostadssociala situationen med våra nordiska grannländer. Analysen visar att svensk bostadspolitik sticker ut som unikt svag och att den nästan helt saknar ambitioner när det kommer till ekonomiskt svaga grupper.
När bostadsmarknaden inte fungerar är det inte bara individen som drabbas. I takt med att allt större grupper stängs ute från bostadsmarknaden hotas även företagens kompetensförsörjning och storstädernas förmåga att växa. I förlängningen drabbas hela Sveriges ekonomiska utveckling och konkurrenskraft.
Hur har vi hamnat här? Inom politiken används begreppet stigval (på engelska: path dependency) för att förklara hur historiska beslut och institutionella vägval kan låsa fast utvecklingen i ett visst spår. I Sverige växte den generella bostadspolitiken fram tillsammans med idén om ”den goda bostaden för alla” efter andra världskriget. Runt den har olika strukturer skapats som är svåra att ändra på.
Ett exempel är systemet med kollektiva hyresförhandlingar baserade på bruksvärdesmodellen. Modellen innebär bland annat att allmännyttans hyressättning har knutits samman med de privata hyresvärdarnas.
Länge var Sverige världsledande på ”social bostadspolitik”. Det är nu historia. Med 1990-talets systemskifte förändrades ramvillkoren för den svenska universella bostadspolitiken i grunden. Även om vi fortfarande i teorin har en bostadspolitik som ska omfamna alla drivs de kommunala bostadsbolagen numera efter affärsmässiga principer.
Bostadsbidragen har över tid kraftigt urholkats. Finansieringen av bostäder har i stort sett överlämnats till marknaden. Trots de ökande utmaningarna har det varit svårt att införa alternativa lösningar och modeller.
En intressant parallell till Sverige är Finland som gjorde ett annat vägval i början av 1990-talet. Under en femårsperiod avreglerade den dåvarande finska regeringen hyressättningen i den privatägda delen av bostadsbeståndet. Samtidigt etablerades en separat reglerad social bostadssektor med behovsprövad tilldelning inriktad mot hushåll med låga och medelhöga inkomster.
Det sociala utfallet har varit framgångsrikt. Hemlösheten är så gott som helt utrotad, medan tillgången till bostäder till rimliga priser är god. Det finska exemplet visar att det går att lägga om kurs i bostadspolitiken
Den nuvarande svenska regeringen har genomfört flera reformer för att förbättra bostadsmarknadens funktionssätt. Fokus har varit på förenklade byggregler och lättnader i kreditrestriktioner. Men även om åtgärderna är bra krävs en mer radikal omläggning av bostadspolitiken.
Två principiella problem behöver lösas. För det första behöver mer utsatta grupper, som låginkomsttagare, unga hushåll, äldre och boende på landsbygden, få mer hjälp med sin bostadsförsörjning. För det andra behöver arbetsmarknadens behov av arbetskraft tillgodoses för att främja samhällets utveckling och ekonomiska tillväxt. För detta krävs ett vägval:
Det ena alternativet är att behålla den universella modellen med en bostad för alla, men med anpassningar så att träffsäkerheten mot svagare grupper blir större. En förebild är Danmark. Det danska systemet för prisbilliga bostäder bygger på så kallade ”almene boliger”. Dessa är bostadsorganisationer inom den allmännyttiga sektorn som drivs utan vinstintresse. Hyran inom allmene boliger är kostnadsbaserad. Avsättningar görs också till den kollektivt administrerade Landsbyggefonden som används för att finansiera renoveringar, sociala insatser och nybyggnationer.
För att främja socialt blandade städer har många kommuner krav på att en viss andel av bostäderna i nya detaljplaner ska vara allmännyttiga. Samtidigt har kommunerna rätt att anvisa minst var fjärde ledig lägenhet i de almene boliger till bostadssökande med akuta sociala behov. För svensk del skulle den här typen av system innebära att det nuvarande bruksvärdessystemet ersätts av en separat reglerad allmännytta med en kostnadsbaserad hyressättning.
Det andra alternativet är att införa selektiva stöd för grupper med särskilda behov, på liknande vis som man gjort i till exempel Norge och Finland.
Exempel på väl beprövade bostadssociala stöd finns i våra grannländer:
● Införande av en bostadsförmedling som utgår från behov snarare än kötid (Danmark, Finland, Norge).
● Införande av subventionerade bosparkonton för unga (Norge, Finland).
● Införande av behovsprövade startlån till familjebildande par (Norge).
● Införande av landsbygdslån till familjebildande hushåll som vill kunna bygga ett hus på landsbygden (Norge samt varianter i Danmark och Finland).
● Etablering av en statlig husbank (Norge samt varianter i Danmark och Finland).
Som tillägg behövs en översyn av felaktigt utformade eller orättvisa skatter, som dubbelbeskattningen av hyresfastigheter, fastighetsavgiften och stämpelskatten som motverkar byggande av småhus.
Svensk bostadspolitik har nått vägs ände. Vägen framåt fordrar dock en bred blocköverskridande politisk överenskommelse. Ett första steg för att nå dit kan vara att tillsätta en bostadskommission med politiker och experter. Det går att lägga om kurs i bostadspolitiken – om bara modet och viljan finns!