Anna Blennow är författare, lektor i latin och kritiker på kultursidan.
”Lycklig den som likt Odysseus har gjort en lång resa, och som återvänt full av visdom och erfarenhet.”
Så börjar en sonett av den franske renässanspoeten Joachim du Bellay. Han hade rest till Rom i mitten av 1500-talet tillsammans med sin släkting, kardinalen Jean du Bellay, för att tjänstgöra som hans sekreterare. Men i Rom trivdes han inte alls, utan tillbringade tiden med att skriva sorgmodiga dikter om hemlängtan.
Odysseus öden har sedan antiken utgjort sinnebilden för en resa. Hans äventyr, som nedtecknades för ungefär 2 700 år sedan i Homeros epos ”Odysséen”, är en berättelse som har allt: krig och stordåd, gudar och människor, kärlek och sorg. Och trots att det är ett av den västerländska litteraturens äldsta verk blir den aldrig inaktuell.
I juli har Christopher Nolans ”The odyssey” premiär med Matt Damon i huvudrollen. Ännu en storfilm med krigsscener, hjältar och anakronistiska hjälmar – eller döljer det sig något mer bakom Damons helskäggiga stone face? Vem är egentligen Odysseus?
För vinddrivna seglarromantiker genom tiderna är det just hans resa som stått i fokus. Färden över havet efter grekernas seger i Troja, färden som skulle ta tio år innan Odysseus kunde komma hem till ön Ithaka, återta sitt kungarike och förenas med familjen. De fantasieggande faror han mötte längs vägen har blivit ikoniska: den enögde jätten Polyfemos, de skönsjungande sirenerna, havsmonstren Skylla och Karybdis, och så Kalypso och Kirke, kvinnorna som försöker snärja Odysseus med lika delar trolldom och erotik. Men varje gång klarar han sig undan.
Redan i ”Odysséens” första rad beskrivs dess huvudperson som ”polytropos”, ordagrant ”av många vändningar”. Men hur ska det tolkas? Någon som hjälplöst drivits runt av gudarnas vrede? Eller någon som har många ansikten och lätt att förställa sig? Med tanke på att Odysseus är ättling till Hermes, tjuvarnas gud, vars egenskaper är förslagenheten och förmågan att slingra sig ur de mest kniviga situationer, är det troligt att det är just listigheten som åsyftas.
Emily Wilson, klassicisten som nyöversatte ”Odysséen” till engelska 2017, valde ”complicated” – genialiskt i sin enkla mångtydighet, ett ordval som sägs ha både inspirerat och utmanat Nolan i filmarbetet. För hur gör man en hjälte av någon som gärna ljuger och bedrar?
I ”Odysséen” är det också den opålitlige Odysseus själv som till stora delar för ordet. Kan vi lita på det han berättar? Är det i själva verket det som drivit honom att leka med faran längs vägen – att resan helt enkelt var till för att skapa en bra story?
Den muntliga framställningen, som antas ha förmedlat sagan i flera sekel innan den skrevs ned, vävs in i verket också genom andra berättare och sångare i en kör av röster. Men när texten väl fanns antog den snarast heliga proportioner redan under antiken. Inget fick ändras eller förvanskas. Och ändå fortsätter Odysseus att återberättas och stöpas i nya former genom historien.
Författaren och skådespelaren Stephen Fry är en av dem som tagit sig an uppgiften i boken ”Odyssé” som i år översatts till svenska. ”Man brukar framställa oss dödliga som gudarnas barn, men i själva verket är det gudarna som är barn”, skriver han. De är otåliga, de tjurar och de får raseriutbrott. På samma sätt plockar han ned berättelsen om Odysseus till en mera jordnära nivå, inklusive pedagogiskt förklarande fotnoter.
Men originaltextens själva gudomlighet går till stora delar förlorad när den ikläs Frys godmodiga berättarstil och lågmälda humor. De engelska och svenska översättningar av ”Odysséen” som finns till hands idag är dessutom inte svårlästa – men med det dramatiska djupet och diktens glittrande trollspö i behåll.
Men ”Odysséen” är inte bara en historia om att resa. När vi möter Odysseus i Homeros epos har han redan nått en lång bit på väg, men hålls fången på nymfen Kalypsos ö. Han sitter och gråter på stranden. Varje dag sitter han där och längtar hem, trots att hans värdinna och älskarinna erbjudit honom evigt liv om han stannar kvar.
Också i trailern till Nolans film är hemkomsten i fokus: ”Hjälp mig att komma hem”, ber Matt Damons Odysseus med rösten halvkvävd av ångest.
Det som ”Odysséen” lär oss är hur svårt det är att återvända till det hem man en gång lämnat. När berättaren i Linda Örtenblads novell ”Slott eller koja” ur ”Kartotek över döda och återuppståndna” försöker inrätta sig i det hus där hon tillbringat sin barndom är det som om själva platsen stänger henne ute, otillgänglig som burkarna med mörknad sylt som står kvar i källaren. De som en gång bodde i huset har förvandlats till minnen, ogripbara likt de dödas skuggor som Odysseus besöker i underjorden. Det är bara berättelsen som förmår sippra igenom den mur som skiljer oss från det förgångna.
För vem lyckas någonsin med att återvända hem? Vår tids föreställning om hur man blir till som människa är snarare att ta sig så långt bort från hemmet som möjligt. Om man någon gång kommer tillbaka sätter nostalgins ekvation stopp för alla kontaktförsök: det förflutna kan inte återskapas, och ingenting kan bli som det en gång var. Och för den som är på flykt från krig och fattigdom återstår kanske inte ens en fysisk plats att uppsöka, även om resan dit vore möjlig.
Nostos, det homeriska ordet för hemkomst, är inte bara längtan. Det är också att återerövra det man riskerade att förlora. Det är Odysseus största bedrift som ingen dödlig kan upprepa: att inte bara återvända till det förflutna, utan att ta det i besittning som om ingenting förändrats.
Och visst är Per Hagman en sentida släkting till Odysseus. Kringflackandet och rotlösheten har alltid varit en röd tråd i hans böcker. Men inte längre. I "Johannes och du" har han hittat hem i livet med sin lilla dotter. "Kejsaren av noll och ingenting" har sent omsider fått en hemvist: "Jag fann mitt rike och det är du".
Samtidigt inser han att det är den stormiga resan i form av relationen till sina egna föräldrar som han måste lämna. På så vis gestaltar han både Odysseus – ”Ingen”, som han kallar sig för att undvika att bli identifierad när han flyr från Polyfemos – och sonen Telemachos, vars coming of age-resa från förlorad son till ansvarstagande och självständighet är ett eget spår i ”Odysséen”.
”Bevara alltid Ithaka i dina tankar. / Det är givetvis slutdestinationen; / men skynda för den skull inte på resan! / Låt den hellre dra ut på tiden...” skriver den grekiska poeten Konstantin Kavafis i dikten ”Ithaka” (översatt av John Swedenmark). På Ithaka finns inget av värde: det är visheten vunnen på vägen som betyder något.
Men kanske har vi blivit förda bakom ljuset hela tiden. För Joachim du Bellay, som satt i Rom och diktade om Odysseus resor var det inte vägen som var mödan värd. Det var hemkomsten: att få återse röken från skorstenarna i sin egen lilla by, att få vara tillsammans med sin familj för resten av livet. Hem är inte en plats, utan en person, en relation.
Den 17 juli får vi se om Christopher Nolan är av samma åsikt.