Hat är ett starkt ord. Men också en stark känsla. En förödande sådan, den tar över både kropp och sinne, färgar allt. Författarinnan Caro Claire Burke beskriver det ypperligt i ”Yesteryear”, årets mest omtalade debutbok.
Huvudpersonen är Natalie Heller Mills, en framgångsrik tradwife-influerare som skapar solskensbländande content när hon kärnar eget smör och dricker opastöriserad mjölk som om det vore 1855. Tills hon en dag vaknar och faktiskt befinner sig i nybyggartidens USA. Där kvinnor saknar rösträtt, ungarna dör av minsta förkylning och brödet smakar bark. Det enkla livet ter sig plötsligt inte lika kul utan skyddsnät.
Boken har blivit det man kallar en snackis. En smart marknadsföringsoffensiv med fejkat instagramkonto och pressutskick med tillhörande merch, som förkläden och brödpåsar, från (fiktiva) Yesteryear Ranch har hjälpt. Liksom att Amazon redan roffat åt sig filmrättigheterna och Anne Hathaway ska spela huvudrollen.
Men kanske är hatet också en del av framgången. Det är en förbjuden känsla, speciellt när det riktas från kvinna till kvinna, och boken dryper av just denna speciella avart.
Natalie hatar sin mammas snällhet, sin systers brist på ambitioner och sin svärmoders svaghet. Hon hatar så intensivt att det blir en drivkraft, hon skapar ett helt affärsimperium byggt på att inte vara som de svaga kvinnorna, utan att leva på hårdast möjliga sätt men att porträttera det som provocerande enkelt.
Roligast är när hon hatar barnflickorna som hon ser som lata och inkompetenta och slentrianfeministerna ”med sina dyra latexpannor och ”I’m with her”-klistermärken på bilen”. Hon börjar till och med hata sin äldsta dotter som ”praktiskt taget är kvinna nu. Man kan inte lita på henne”.
Eftersom hon, föga överraskande, inte har några vänner blir hennes starkaste och mest personliga relation därför till de hon dubbar ”de arga kvinnorna”. De bittra, hånflinande karriärkvinnorna som skriver elaka kommentarer, föraktar hennes sätt att leva. Hon tänker på dem jämt, ibland så pass mycket att hon talar direkt till dem. I alla fall i sitt huvud.
Det är kittlande när rollerna är omvända, när tradwifekvinnan tänker precis samma sak om mig.
Det jobbiga är inte att läsa om allt detta kvinnohat, utan hur lätt det är att relatera till. Det är någonting kittlande över att vara inne i en persons huvud när hennes tankar är så fula. Jag njuter av Natalies tirader.
Jag har ju tänkt liknande saker själv, jag har också hatat. Om än bara i mitt huvud. Alltså tänkt att kvinnor som avsäger sig allt i religionen och niobarnsfamiljens namn är falska, bakåtsträvande och helt enkelt idiotiska eftersom de skapar sig makt genom att framhärda kvinnors maktlöshet.
Det är kittlande när rollerna är omvända, när tradwifekvinnan tänker precis samma sak om mig.
Författarinnan Caro Claire Burke går aldrig in på tradwife som politisk kraft, vilket är både en brist och en omöjlighet. För tradwives i själva sin konstruktion är politiska. Ideologin är rotad i en högerdriven kristendom som säger att kvinnor inte kan ha någon annan roll i samhället än fru eller mamma.
Burke väljer i stället att kritisera det performativa, den konstruerade ouppnåeliga bilden av kvinnan och moderligheten. Det är något exakt alla influerare bygger sin karriär på, såklart. Vad som skiljer tradwives från andra influerare är förstås att deras performativa liv grundas på just politisk ideologi.
Men är inte alla med en röst och en roll performativa i någon mening? Även jag? Är det därför det känns som en så förbjuden lättnad att, genom Natalie, få hata en stund? Att få konstatera att de antagligen dömer mig utifrån text och bildbyline på samma sätt som jag dömer dem, utifrån deras puffärmade och förklädesklädda yttre. Att läsa Natalies ocensurerade hatiska tankar om resten av oss är ett befriande ”jag visste väl det”.
Resultatet blir märkligt för mig, genom hatet framstår tradwives inte i första hand som en tröttsam fiende utan som en intressant kvinnosort. Som jag inte vill hata utan snarare förstå ännu mer.