Anders och Emma Zorn
När Vattnäs konsertlada utanför Mora firar femton år av robusta sommaroperaproduktioner, vad är då lämpligare än att göra det med en nyskriven opera om Morasonen Anders Zorn?
Dramat, med den kanske lite väl oinspirerade titeln ”Anders och Emma Zorn”, kretsar kring äktenskapet mellan konstnären och hans förnäma hustru. I ett enkelt men effektivt scenrum av Patrik Sörling framträder paret i dubblerad gestalt, dels i en yngre version sjungen av Julia Lindgren och Fredrik Hagerberg, dels av Pers Anna Larsson och Göran Eliasson.
Det är en ambitiös produktion av det familjeföretag som Vattnäs konsertlada är, med totalt tretton sångare som sjunger ett myller av kulturpersonligheterna i makarna Zorns krets. Både familj och andra nyckelpersoner tar plats – däribland Carl Larsson (Henrik Frost) och Albert Engström (Helgi Reynisson).
Pers Anna Larsson, som debuterar som librettist, har gjort ett väl avvägt urval av händelser och anekdoter som får utgöra hållpunkter i ett konstnärsliv och ett äktenskap som kantas av ofrivillig barnlöshet och otrohet.
Mycket får vara med, som den hemliga brevväxlingen mellan Anders och Emma under den inledande förälskelsefasen, frieriet och midsommarfirandet. Men också otrohetsskandalen med amerikanskan Emily Bartlett (Alva Olsson) och elakheterna (från Anders) samt den oförtrutna lojaliteten (från Emma).
Det är ett rikt porträtt som tecknas, som aldrig blir överlastat utan mynnar ut i enorm ömhet. Om Julia Lindgren och Fredrik Hagerberg glöder som de yngre, förälskade framträder Pers Anna Larsson och Göran Eliasson som det äldre paret med pondus och passionerad närvaro – samt en uppriktighet man sällan får ta del av från en scen.
Att dubblera huvudpersonerna i en äldre och yngre version som får spegla varandra är inte ett nytt grepp, men blir här särskilt välfunnet. Det är som att återblickarna blir glimrande vågskvalp i ett liv som strilar mot sin slutdestination – döden och odödlighet.
Denna effekt uppnås inte minst tack vare Matthew Petersons musik, som påstås vara inspirerad av Zorns målningar av vatten. Det är en nog en tacksam uppgift för en tonsättare som Matthew Peterson, bördig från North Dakota men baserad i Smedjebacken, att angripa en nationalklenod som Anders Zorn. Det sker med en vördnad som inte är hemmablind utan snarare nyfiken – referenserna till folkmusik, visor och showtunes vävs in som små fraser och får blomma ut i ett eget musikaliskt språk.
Peterson har dessutom en säregen förmåga att skriva för röster, både i fullt ensembleblås och i dialog. Små infall är återkommande, som att Zorn går i falsett när han sjunger om det ljus han ämnar fånga i sina målningar. Allt detta har med stor behållning fångats av Cecilia Martin-Löf som leder Vattnäs Kammaorkester med precision och lekfull tydlighet.
Operan om Anders och Emma Zorn skildrar ett konstnärsliv, ett äktenskap och en epok utan att hemfalla åt chauvinism. Snarare är det som ett fjäderlätt men likväl välplacerat penselstråk i berättelsen om en av Sveriges största målare. Resten är, som vi brukar säga, historia.