”Ingen kunde spela tråkmåns som Sam Neill”
Den nyzeeländske skådespelaren Sam Neills mest minnesvärda filminsatser var i roller som trist torrboll – och han gjorde det bättre än någon annan.
Lydia Farran-Lee
När Steven Spielberg skulle spela in ”Jurassic Park” (1993) hade han en skådespelare i åtanke för rollen som dr Alan Grant. Efter att ha spelat in ”Indiana Jones” med Harrison Ford såg han honom som självklar i rollen som paleontologhunken i sin nya dinosauriefilm.
Ford ska ha svarat ”Det här är inget för mig kompis”.
Man förstår att Spielberg blev besviken, men vilken tur för storfilmskonsten!
Ingen skugga över Ford, men Sam Neill har en mer känslig kvalitet i sitt skådespel som gör att man ömmar för de hopplöst träiga män han ofta porträtterat. Alan Grant är på många sätt en karlakarl som inte kan prata med kvinnor, hatar barn, älskar att vara utomhus och bryr sig bara om sitt jobb.
Men i Sam Neills tolkning blir Grants buttra trötthet älskvärda, ”pappaliknanade” egenskaper. Den mer klassiskt hjältemaskulina Ford hade antagligen inte gjort en lika lågmäld Grant.
Även som våldsam, svartsjuk äkta man i Jane Campions ”Pianot” spelar Grant minimalt. Små våldsamma känsloutbrott för att snabbt sjunka tillbaka i träbockens tysthet – ingen kan spela tråkmåns som Sam Neill.
Och såklart: nio år innan det internationella genombrottet spelade han skurk i ”Ivanhoe” – filmen som (kanske med rätta) är glömd av alla utanför Sverige.
En nyårstradition jag kommit att sätta högre än att bakiskolla på Ivanhoe den 1 januari är att läsa Sam Neills hälsningar till Sverige där han roat förundrat undrar varför vi bitit oss fast i en film han själv knappt minns att han spelat in.
”Må ni se Ivanhoe i 40 år till”, hälsade han nyår 2022 i samband med att filmen fyllde jämnt. Den uppmaningen kommer jag att följa.