I New York och Seattle styr de redan. Och mycket tyder på att även Washington DC och Los Angeles i höst får borgmästare som kallar sig demokratiska socialister.
President Donald Trump ser rött och varnar för faror med ”kommunismen”.
TT
Text
”Vi måste stoppa hotet (från kommunismen) genast, innan det får fäste. Det är som en cancer”, sade Trump i ett tal nyligen.
Presidenten hävdar att ”kommunisthotet”, utan att utveckla vad han syftar på, utgör en mer allvarlig fara för USA än vad båda världskrigen och terrordåden den 11 september 2001 gjorde.
”De är inte demokratiska socialister – de är kommunister. De vill förstöra vårt land”, säger Trump om den förhållandevis lilla grupp politiker som han påstår håller på att ta över Demokraterna.
Det är tydligt att Donald Trump har siktet inställt på höstens mellanårsval till kongressen och ett antal guvernörs- och borgmästarposter. Sittande demokrater från bland annat New York och Colorado har i primärval slagits ut av mer progressiva partikamrater från Demokraternas vänsterfalang. Flera av dem säger sig – likt New Yorks borgmästare Zohran Mamdani – vara demokratiska socialister och medlemmar i organisationen DSA, vars ideologi kan liknas vid svenska socialdemokraters.
Den är dock långt ifrån kommunism, där statligt ägande och enpartistyre står i centrum. DSA-medlemmar är inte emot marknadsekonomi eller demokratiska val, men många förordar allmän sjukvård och barnomsorg samt minskade ekonomiska klyftor. De är ofta, men inte alltid, demokrater.
Bland de mer kända företrädarna finns senatorn och tidigare presidentkandidaten Bernie Sanders samt representanthusledamoten Alexandria Ocasio-Cortez. Det är tydligt att energin inom Demokratiska partiet nu ligger hos dess vänsterfalang, som samlar både progressiva politiker och DSA-anhängare.
Storstäderna New York och Seattle styrs redan av demokratiska socialister i form av borgmästarna Mamdani och Katie Wilson. I huvudstaden Washington DC tyder allt på att deras meningsfrände Janeese Lewis George segrar i höstens borgmästarval. Och i Los Angeles utmanas den sittande demokratiska borgmästaren Karen Bass av DSA-medlemmen Nithya Raman.
Att Vita huset plötsligt pekar ut dem som kommunister är strategiskt, i en tid då många amerikaner är missnöjda med Irankriget, bränslepriser och den höga inflationen, enligt Daniel Drezner, professor i statsvetenskap vid Tufts University.
”Många väljare, särskilt oberoende, ser Trumps parti (Republikanerna) som alltför extremt”, säger han till AFP.
”Ett sätt att adressera detta är att utmåla motståndarpartiet som ännu mer extremt.”
Innehåll från Nordea Private BankingAnnons
Väg, vind och vatten – så kan du investera i samhällets ryggrad
Som investeringsslag kan infrastruktur ha flera fördelar: de har ofta stabila och förutsägbara kassaflöden, kan vara inflationsskyddade och ha en stabil efterfrågan även i lågkonjunkturer. På senare år har intresset för att investera i infrastruktur vuxit. Nordeas Therese Liljeblad, specialist på alternativa investeringar, reder ut möjligheterna och vad man bör tänka på.
Att privatpersoner investerar i infrastruktur är långt ifrån nytt. Redan under den industriella revolutionen var det vanligt att förmögna familjer och andra gick in med pengar i olika utvecklingsprojekt.
Men som tillgångsslag utvecklades infrastruktur fullt ut först på 1990-talet, då allt fler tjänster och bolag inom sektorer som energi och kommunikation gick från att vara ägda av staten till att ägas privat.
– Att investera i privatägd infrastruktur var tidigare enbart möjligt för investerare med stort kapital och långsiktig placeringshorisont. Det krävs ju ofta stora summor för att investera i exempelvis ett vindkraftverk, som ju även har en lång livslängd, säger Nordeas Therese Liljeblad, specialist på alternativa investeringar.
På senare år har marknaden sakteligen börjat öppna upp för fler att placera i denna typ att tillgångar och nya onoterade investeringsmöjligheter har dykt upp, bland annat i fonder. Att investera i infrastruktur kräver dock fortfarande att du har en lång investeringshorisont, särskilt då likviditeten kan vara mycket begränsad.
Vad som räknas som infrastruktur
Men låt oss börja från grunden: infrastruktur är helt enkelt nödvändiga samhällstjänster som behövs för att ett samhälle ska fungera. Det kan vara exempelvis energiförsörjning, teletorn, hamnar och vårdinrättningar.
– Det är alltså ett brett spektrum – med den gemensamma nämnaren att det handlar om fysiska tillgångar som är viktiga för ett fungerande samhälle. Infrastruktur karakteriseras därmed av stabil efterfrågan där en stor del av intäkterna regleras av avtal, säger Therese Liljeblad.
De olika tillgångarna drivs ofta av megatrender. Ett exempel är utfasningen av fossila bränslen där infrastrukturen spelar en mycket viktig roll för att kunna nå ambitiösa samhällsmål som nettonollutsläpp. En annan megatrend är digitaliseringen där datatrafiken ökar kraftigt, vilket kräver fler investeringar i datalagring, databehandling och dataöverföring för att hantera en ständigt ökande dataanvändning. Andra megatrender kan vara urbanisering liksom en växande och åldrande befolkning.
Infrastruktur i portföljen
– När det kommer till vårt område, investeringar, kan infrastruktur vara tacksamt att ha i sin portfölj. Placeringarna har oftast en låg samvariation med övriga tillgångsslag, särskilt vid längre tidshorisonter, säger Therese Liljeblad.
Tillgångsslaget karakteriseras av att det har stabila och förutsägbara kassaflöden. Då dessa tillgångar många gånger har en monopolistisk ställning med tjänster som är nödvändiga för ett samhälle, så är efterfrågan stabil även under svagare ekonomiska tider.
Även kassaflödena är förutsägbara då de är reglerade av långa kontrakt, vilket kan tillföra portföljen ett inflationsskydd. Förutom det naturliga inflationsskyddet som kommer från att investera i fysiska tillgångar, har infrastrukturinvesteringar ofta också ett avtalsmässigt inflationsskydd på intäkter.
Det finns också en hållbarhetsaspekt. I det stora omställningsarbete från fossil till förnybar energi som pågår i många länder spelar infrastrukturen en viktig roll.
Men det finns också saker att tänka på innan man investerar i sådana här tillgångar, påpekar Therese Liljeblad.
– Då de är onoterade är de ofta illikvida – det vill säga svåra att snabbt sälja eller köpa. Det krävs också långa investeringsperioder, och de är kapitalintensiva. Dessutom kan olika infrastrukturtillgångar ha olika risk. Det är en stor skillnad mellan att investera i ett nystartat infrastrukturprojekt och att gå in i en redan välfungerande vindkraftspark som producerar energi, säger hon.
Så investerar man
– Ser vi till privat infrastruktur så är en möjlighet att man gör en direktinvestering i ett projekt. Men då krävs höga investeringsbelopp med lång placeringshorisont och man kan även behöva specialistkunskaper. Med detta följer att det även kan vara svårare att uppnå en väldiversifierad portfölj.
Ett smidigare alternativ är att investera i fonder, som i sin tur investerar i onoterade infrastrukturtillgångar. På så sätt kan man dra nytta av förvaltarnas kunskaper och dessutom få möjlighet att bygga en mer diversifierad andel av infrastruktur i sin portfölj.
– Nordea kan erbjuda ett par olika alternativ för fondinvesteringar, så diskutera frågan med din rådgivare i Nordea Private Banking om du är intresserad av infrastruktur, säger Therese Liljeblad.