Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En av mina första chefer i näringslivet hade på sitt skrivbord tre lådor för inkommande ärenden, sorterade efter hur de skulle hanteras: Today, Tomorrow och Too Difficult. Det var en ironisk påminnelse om risken med att skjuta upp det som är svårast och därför egentligen kräver omedelbar handling.
Så fungerade också svensk försvarspolitik och Försvarsberedningens arbete från 2000 till 2020. Sverige fortsatte att nedrusta ända fram till 2018, då försvarsanslagen som andel av BNP nådde sin lägsta nivå – omkring en procent.
Då inleddes en ny inriktning. Eller vad som närmast kan beskrivas som en försiktig inbromsning av en fortsatt avveckling av militära förmågor som hade byggts upp under decennier med försvarsanslag på mellan två och tre procent av BNP. Det var fortfarande Too Difficult att agera snabbare, att återställa försummelserna och att förstärka försvaret inför det som skedde framför våra ögon.
Från 2022 fick vi en välkommen förändring där försvarspolitiken började spegla verklighetens utveckling. Men två decenniers försummelser återhämtas inte på några få år. Too Difficult. Likväl är Sverige nu, tillsammans med några andra länder, ledande i Europa när det gäller att återta militär förmåga. Men det handlar fortfarande främst om att återställa det vi försummade under de år då Europa levde i fred.
Den amerikanska opålitligheten, liksom amerikanska anspråk på europeiska territorier, har sänkt trösklarna för de ryska ledare som vill utmana Europa. Ryssland har inget intresse av att invänta att grannländerna, i enlighet med sina planeringssystem, om några år ska vara fullt rustade att möta ett ryskt angrepp.
Det är därför svensk försvarspolitik måste skruvas upp flera varv. Självfallet måste vi ha en långsiktig planering för att bygga upp försvarets bredd, uthållighet och balans. Men Tomorrow hjälper oss inte i dag, och Too Difficult hjälper oss inte när det krävs snabba beslut.
Det är värt att komma ihåg att kriget mot Ukraina ytterst bygger på Rysslands krav på en intressesfär där också vi ingår.
Det är bra att svensk försvarspolitik har vaknat ur Törnrosasömnen. Det är också bra att försvarspolitiken tar sikte på vad som måste vara på plats 2030 och ännu längre fram. Men ännu viktigare är vad som måste göras nu. Riskerna finns i nuet.
Ett Ryssland som hotar dem som stöder Ukraina. Som genom påtryckningar och hot vill inskränka vår suveränitet. Som redan i dag prövar om vår infrastruktur kan slås ut genom cyberattacker och kabelsabotage. Som vill kontrollera sjövägarna i Östersjön och som ostört vill använda sin skuggflotta. Som vill skapa en landförbindelse till Kaliningrad. Som säger sig vilja skydda rysktalande i de baltiska länderna. Som snart kanske kräver att Gotland demilitariseras samtidigt som man motsätter sig att Sverige och Finland stärker sin försvarsförmåga mot just ryska hot. Det är värt att komma ihåg att kriget mot Ukraina ytterst bygger på Rysslands krav på en intressesfär där också vi ingår.
För den som hotar oss kan det vara lockande att agera nu. Det krävs inga stora militära resurser för att agera mot oss i dag, medan vi planerar för 2030. Det faktum att Ryssland inte bara har kört fast i Ukraina utan också lider allt större förluster där kan mycket väl leda till att den ryska ledningen, för att uppnå framgångar på annat håll, försöker öppna nya fronter i de olika former som det moderna kriget kan ta.
Den svåra insikten är därför att det kan hända nu. Den viktigaste tidpunkten är varken 2030 eller 2035 utan nu. Too Difficult måste bli Today.