Det är glädjande att gästkolumnisten Johan Ingerö på gårdagens ledarsida hörsammade min uppmaning om att debattera frågan om maktbalans mellan politiker och experter. Dock verkar Ingerö ha blandat ihop mina resonemang med författaren Lena Anderssons på Svenska Dagbladets ledarsida (SvD 5/7) som han också refererar till. Min artikel handlar inte om förnuft och känsla utan om de olika drivkrafter som politiker respektive experter har. Såväl förnuft som känslor, fakta som värderingar, är centrala för varje människa, inklusive politiker och experter, där är jag helt enig med Ingerö. Men nu till ett klargörande om varför jag ifrågasätter Kristdemokraterna förslag om att öka politikerinflytandet, eftersom vissa missförstånd verkar föreligga.
Politiker har som bekant målet att maximera röster var fjärde år. Det demokratiska valet är så beskaffat att varje röst är lika mycket värd oavsett den kunskap som den enskilde väljaren besitter i olika politiska frågor. Därför är det inte nödvändigtvis en effektiv strategi för politiker att alltid torgföra den mest genomtänkta politiken, utan snarare den politik som tilltalar den breda opinionen. Det kan likaväl vara så att en anpassning till ett slags medianväljar-nivå är den mest effektiva strategin för en politiker som vill ha makt. Den tesen rimmar väl med upplevelsen av att partierna blir alltmer lika varandra. Det hela är inte nödvändigtvis dåligt, men det visar på systemets natur och de brister som därmed följer. Ett system med utökad politikermakt skulle förstärka den logiken ytterligare.
Problemet med utökad makt för politiker, som Kristdemokraterna föreslår, är att det utökar en redan påtaglig politikermakt i Sverige. Nödvändiga, men för den breda väljargruppen oattraktiva, reformer blir svårare att genomföra, liksom det blir lättare att genomföra det som en tillfällig, men inte nödvändigtvis genomtänkt, politisk opinion vill.
Låt mig exemplifiera med den svenska hyresregleringen (eller bruksvärdessystemet som det också kallas). Alla med någon seriös insikt i detta system vet att det är dysfunktionellt. Det gynnar redan socialt och ekonomiskt starka grupper i attraktiva delar av våra städer samtidigt som det förmodligen pressar upp priserna i mindre attraktiva delar där ekonomisk svagare grupper bor. Därtill tvingar det in folk på bostadsrättsmarknaden – med de ansenliga lån som då blir nödvändiga – eftersom människor som inte har en gräddfil in till ett förstahandskontrakt måste köa i decennier för att få en lägenhet i ett attraktivt centralt område. Därför pressas priserna upp även på bostadsrätter.
Ända sedan 1960-talet har experter forskat om och designat olika system för hur vi på ett både effektivt och skonsamt sätt ska kunna avskaffa hyresregleringen utan att för den skull kasta ut människor från deras hem. Rent tekniskt och administrativt är detta inte svårt att lösa. Det handla om en utfasning av systemet. Problemet är att en sådan skulle behöva gå genomen flera mandatperioder. Det hela genererar en maktpolitisk låsning som gör att ingen politiker har förmåga att driva frågan. Senaste gången någon försökte – sommaren 2021 – blev det regeringskris. Det är ett allmänintresse där det ligger i få väljares egenintresse att rösta för frågan och därmed inte i politikernas intresse att driva den. En slags allmänningens tragedi. Därtill försvårar hyresregleringssystemet för entreprenörer och forskare och annan arbetskraft som kommer hit från utlandet för att jobba tillfälligt med att bygga upp vår spetskompetens. De vill ha hyreslägenheter och inte dyra andrahandslägenheter eller bostadsrätter.
Ett annat exempel där politiker, tillsammans med politiserade experter, drivit fram reformer utan ”checks and balences” är citysaneringarna i mitten av 1900-talet då de centrala delarna av våra städer revs till förmån för satellitstäder och miljonprogram. Ett politiskt drivet beslut där det politiska inflytandet över expertmyndigheter var synnerligen destruktivt. Denna förmåga till drastiska reformer vill KD nu underlätta ytterligare.
Vi har en del myndigheter i Sverige som är mer fristående än andra. Riksbanken, domstolarna och Lagrådet tillhör de som politikerna har minst inflytande över. Precis som Ingerö poängterar svarar inte Lagrådet inför väljarna, och tur är väl det. Lagar helt byggda på tillfälliga opinioner närmar sig ett system med folkdomstolar.
Det är också riktigt som Ingerö påtalar att det endast är några hundra personer som tillsätts politiskt i förvaltningen som har över 300 000 anställda i Sverige. Men dessa några hundra personer är också de som har mest inflytande igenom sin chefsroll. Jag tycker mig se att problemet i Sverige är just att experter politiseras och därmed används i partipolitiska syften.
Det goda samhället bygger på maktdelning mellan olika sfärer. Med de exempel som jag har gett här vill jag argumentera för att byggandet av det goda samhället inte helt kan överlämnas åt tillfälliga opinioner, som genom att övertygas var fjärde år får utökad makt i ett redan politiserat samhälle, utan av att olika sfärer får verka mer oberoende av varandra, genom att utöka maktdelningen.