När frågan ställs rakt – innan ett ord sagts om dagens jakt – om jakt på hotade arter bör vara tillåten, svarar nästan två av tre nej. Endast 14 procent säger ja. Detta kompakta motstånd skär rakt igenom alla väljargrupper, inklusive hos Moderaternas och Sverigedemokraternas väljare.
Ta lodjuret, som klassas som sårbart, en av tre hotade kategorier. Närmare tre av fyra vill stoppa licensjakten om forskningen visar att stammen inte är livskraftig på sikt. Vetenskapen talar redan sitt tydliga språk: en studie från 2024 visar att lodjursstammen är genetiskt utarmad och drabbad av inavel efter historiska flaskhalsar. Trots detta tilldelades 153 lodjur för licensjakt i år. Allmänhetens insyn är dessutom minimal; bara en av fyra svenskar visste om det faktum att drygt tusen lodjur har skjutits i laglig jakt på tio år. EU-kommissionen prövar just nu om Sverige bryter mot direktivet.
Klyftan mellan folkviljan och rådande politik är total
Klyftan mellan folkviljan och rådande politik är total. I riksdagen vill bara två partier stoppa jakten: Miljöpartiet och Vänsterpartiet, tillsammans omkring 15 procent av väljarna. Samma linje som en stor majoritet av svenskarna delar drivs alltså av partier med en knapp sjättedel av rösterna. Det säger inget om de två, men det säger allt om de andra partierna, som har övergett en fråga där deras egna väljare kräver skydd.
Hur kan opinion och politik glida så här långt isär? Svaret stavas resurser. Staten ger Svenska Jägareförbundet drygt 43 miljoner kronor om året för att leda delar av jakten och viltvården. Samtidigt har det ekonomiska stödet till de oberoende naturvårdsorganisationerna skurits från 25 miljoner kronor till 9 miljoner. Den ena parten är därmed inbyggd i systemet, medan den andra tvingas söka pengar där de kan.
Obekväma frågan
Detta skapar ett skevt informationsövertag. Jägareförbundet hävdar att 88 procent ”accepterar jakt”. Men när frågeställningen granskas visar det sig vara en enradig, ospecifik fråga som inte skiljer på nödvändiga trafikeftersök och ren troféjakt. Naturvårdsverkets nya undersökning visar att medan 80 procent kan hålla med om att jakt i teorin kan ”upprätthålla balansen i naturen”, är det bara 31 procent som är positiva till jakt. Den obekväma men ärliga frågan – ska vi jaga en hotad art? – ställs helt enkelt inte av dem med resurser.
Så när politiker säger att jakten har brett stöd bygger de alltså på frågor som aldrig ställts rakt. Väljarna har nu svarat på de raka frågorna. Svaret är nej.
Inför valet bör väljarna kräva besked. Artkrisen ställer fyra frågor till partierna:
- Pausar ni licensjakten på lodjur tills forskningen visat att stammen är långsiktigt livskraftig?
- Låter ni vetenskapen, inte politiskt satta miniminivåer, avgöra hur många djur som får dö?
- Återställer ni stödet till de oberoende naturvårdsorganisationerna, så att fler än en röst har råd att göra sig hörd i förvaltningen?
- Har ni en plan för hur Sverige ska leva upp till EU:s art- och habitatdirektiv?
En demokrati tål att politiken ibland går emot opinionen. Den tål inte att en så bred folkvilja möts av tystnad från dem som vill styra. Lodjuret står inte på valsedeln i september. Men väljarna minns vilka som lyssnade, och vilka som teg.
Misha Istratov, ordförande insamlingsstiftelsen Artkrisen