Maria G Francke är kulturchef.
Jag är medveten om att jag inte riktigt har någon sportaura, men det smärtar mig inte. Jag har annat som är mitt.
Så jag var mycket bestämd med att inte ägna min dyrbara tid åt att titta på fotboll i sommar, särskilt inte på ett VM som arrangeras i USA av alla länder. Det finns så många romaner att läsa, etc etc. Inte en sekund till fotbollen.
På det viset tänkte jag. Jag var verkligen helt bestämd med att inte bara rationalisera bort VM-tittandet utan även allt runtomkring. Krimskramset. Fotbollen som socialt smörjmedel. Allt det där var jag villig att försaka för att istället sitta med näsan i en bok.
Sen började jag lyssna på ”All in för Sverige” med Brandsta City Släckers och den är ju exakt så knasig som en härlig VM-låt ska vara. Pang på, bara. Maximalt med gimmicks, gott om referenser. Och handklapp, förstås. Brandstaklapp.
Att stiga upp mitt i natten för att se Sverige-Tunisien klockan fyra på måndagsmorgonen var plötsligt ... frestande. Inte så mycket för fotbollen om jag ska vara ärlig, men för att det fanns en chans att se matchen på storbildsskärm tillsammans med massa andra galningar på Lördagsplan i Malmö, vid stadsbiblioteket. Men nej, jag kunde inte förmå mig till det. Det var ju i princip mitt i natten.
Så går de och vinner med 5-1. Fomon jag i efterhand kände var stark. Och man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. Att se en snabbgenomgång av matchens mål var helt enkelt inte tillräckligt tillfredsställande. Jag hade velat vara med.
Inför lördagsmatchen, vid den rimliga tidpunkten kl 19, när Sverige spelar mot Nederländerna, har jag mycket svårt att tänka mig att jag inte befinner mig där på gräsmattan framför den stora skärmen för att känna VM-värmen. Kalla mig medgångssupporter, jag kan ta det, jag kan va det. Jag vill känna känslorna.
För än så länge är allting möjligt. Det är svårt att låta bli tänka på sommaren 1994, som har blivit något av en kliché. Det omöjliga blev då möjligt. Den ihållande värmeböljan var vidrig men blev ändå till ett underbart tillstånd. ”När vi gräver guld i USA” med GES gick på repeat på sin väg mot odödligheten. Glenmark, Eriksson och Strömstedt var nästan lika stora som fotbollsspelarna. Ett brons likställdes med ett guld, en vinst som fick laget att tas emot som kungar i Rålambshovsparken vid hemkomsten, och jag kom hem under direktsändningen av firandet och fann min man sittande på soffbordet, nära tv-apparaten och med kinderna blöta av tårar. Jag satte mig bredvid.
Det var så stora känslor, känslor jag hittills inte haft inför det pågående VM, men efter Tunisien-matchen är det som att de återuppstår, åtminstone att jag känner ett slags fantomfröjd varje gång jag går förbi tv:n och hör de upphetsade kommentatorerna. Kommer ihåg hur det var, inser hur det skulle kunna bli.
1994 var det Thomas Ravelli, Henke Larsson, Kennet Andersson och Stefan Schwarz. I år är det Alexander Isak, Anthony Elanga, Viktor Gyökeres och – Yasin Ayari! Varje VM har sina stjärnor och i måndags morse tändes en ny, när Ayari gjorde två mål av fem, tjoffade in dem bara, bollarna susade mot mål i samma hastighet som bilarna på motorvägen, som kanonskott, det första och femte, och ramade därmed snyggt in matchen. Efter sitt andra mål föll Yasin Ayari ner på gräset i en muslimsk böneställning, istället för att göra en utåtagerande målgest.
Detta uppmärksammades av teologen och debattören Joel Halldorf på Expressens kultursida. ”En blågulare islam är svår att tänka sig” skrev han och syftade på Jimmie Åkessons uttalande ”Jag har svårt att se att en aktivt troende muslim kan vara svensk” från tidigare i år. Jimmie Åkesson plockade blixtsnabbt upp saken i ett inlägg på Facebook och framhöll att han inte har något som helst emot spelarna i vårt landslag som är ”fostrade inom ramen för vår svenska modell för föreningsliv och breddidrott”. Han passade också på att hävda att det är andra och inte han som politiserar och polariserar. Jojo. Allsångs-sommarens soundtrack är som alltid: Genom väljarens väg till hatet, en blandning av smart och falskt.
Stora sportevenemang är trots allt mer än politik. Det är till och med mer än själva sporten. Visst är det initierade diskussioner om dribblingar och domarfadäser, men det är också sammanhållningen, den kollektiva glädjen när det går bra, och det kollektiva sörjandet när det går dåligt.
I Harplinge, en liten ort strax norr om Halmstad och besjungen i Gyllene Tiders låtkatalog, öppnade kyrkan för fotbollen när Sverige mötte Tunisien. Över 300 personer var på plats för att se matchen på storbildsskärm, kantorn spelade ”När vi gräver guld i USA” på orgeln, det jublades och hojtades i bänkraderna. Kyrkan som samlingsplats, inklusive skojiga huvudbonader och husdjur.
Dränks lördagen i regn? Det verkar inte så. Men om det blir regn hos mig kanske jag bara tar en liten tur till Lördagsplan och ser resten på tv. Och Brandsta City Släckers i all ära, det är ”När vi gräver guld i USA” som är soundtracket till även den här VM-sommaren. Och då menar jag givetvis inte GES-barnens kränklimang till cover, utan originalet.
För i varje hus och lägenhet
Sitter det människor som vet
Att vi har allt att vinna