DN Debatt. ”Landsbygden kan lika gärna vara motorn i omställningen”
DN DEBATT.
Landsbygden framställs gärna som dömd till bilen och bensinen. Men det skulle kunna vara precis tvärtom. Sverige har nämligen gjort det förr. Efter 70-talets oljekris pressades oljeberoendet tillbaka. Med elen, ytan och resurserna på plats kan landsbygden åter gå i bräschen för elektrifieringen, skriver Erland Mårald, professor i idéhistoria.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kriget i Persiska viken väckte farhågor för en ny energikris som hotade Sverige. Som en ryggmärgsreflex aviserade Tidöpartierna, med stöd även från delar av oppositionen, lättnader i form av sänkta priser på fossila drivmedel vid pump. Och den 1 juli infördes den tillfälliga skattesänkningen på bensin och diesel.
Inte minst landsbygdens människor sägs vara betjänta av detta: de påstås vara särskilt beroende av bilen i vardagen. Men är det givet att landsbygden måste vara särskilt oljeberoende? Och om så är fallet – är det då rimligt att detta beroende ska cementeras, trots decennier av energiomställning och elektrifiering?
Jag menar att denna politik både är kortsiktig och kontraproduktiv. Är det verkligen klokt ur beredskapens, välfärdens och klimatets perspektiv, att gynna fossila bränslen i ett land som inte producerar en enda droppe olja? För de politiken säger sig vilja värna, landsbygdens människor, innebär den i praktiken en förlängd inlåsning i ett alltmer instabilt och skadligt fossilsystem. Samtidigt har Sverige goda förutsättningar att bryta sig loss från detta system, inte minst på landsbygden, och detta med relativt begränsade förändringar av inriktning och styrmedel.
Här finns lärdomar att dra från 1973 års oljekris. Precis som nu var det ett krig i Mellanöstern, långt från Sveriges gränser, som utlöste krisen. Precis som nu var det oljeberoendet som drev priserna och skapade sårbarheten. Skillnaden var att Sverige då stod betydligt mer oskyddat: 73 procent av energiförsörjningen baserades på olja. Under efterkrigstiden hade industri, transporter och välfärd byggts upp med billig importerad olja som grund, till den grad att Sverige vid krisens utbrott var det mest oljeberoende landet per capita i Västeuropa. Ransonering infördes och det fanns konkreta planer på att förbjuda privat biltrafik vissa veckodagar.
Som svar inrättades 1975 det omfattande Energiprogrammet med satsningar på forskning, utbyggnad av elproduktion, biomassa, fjärrvärme och energibesparing, i syfte att bryta oljeberoendet. Trots svåra förutsättningar – vattenkraftutbyggnaden hade stoppats 1972 och kärnkraftens fortsättning begränsades efter folkomröstningen 1980 – blev satsningen mycket framgångsrik. Under ett par årtionden reducerades oljeberoendet till knappt en tredjedel.
Undantaget var vägtransporterna, där fossilberoendet länge låg närmare 100 procent och där den totala användningen dessutom ökade i takt med fler fordon och växande landsvägstransporter. Det är först under det senaste decenniet, i och med elektrifieringens genombrott, som även denna sista rest av oljesamhället börjat krackelera.
Förutsättningarna att ta itu med detta återstående problem är alltså mycket goda. Ändå framstår dagens politik som både kortsiktig och passiv. Energipolitiken har formats som en märklig hybrid mellan marknadslösningar och statlig centralism som, snarare än att prioritera energibesparing och konkreta åtgärder, fokuserar på svårgenomförbara satsningar på framtida produktion. Samtidigt erbjuds industrier och internationella aktörer billig ”ren” el i glesbefolkade delar av landet för storskaliga fossilfria industriprojekt och energislukande AI-datacenter.
Utöver att många av dessa snarare liknar luftslott, riskerar de, om de trots allt lyckas, att pressa upp elpriserna för alla medborgare och samtidigt låsa kvar stora delar av landet i ett föråldrat oljeberoende.
Landsbygden, som på 1970-talet förknippades med visioner om alternativ energiproduktion och grön omställning, har sedan dess i stället präglats av nedmonterad samhällsservice och försämrad infrastruktur.
I avsaknad av cykelbanor, kollektivtrafik och laddinfrastruktur blir fossilbilen ett nödvändigt ont – för att skjutsa barn till vänner och aktiviteter eller för att ta sig till mataffären. Beteenden formas i samspelet mellan människor, teknik och samhällsstruktur, och fossilberoendet är inbyggt i vardagens praktik. Att då reducera elektrifieringen till individuella åtgärder, som riktade elbilspremier, blir ett slag i luften när de grundläggande livsvillkoren lämnas intakta.
Samtidigt har landsbygden ovanligt goda förutsättningar att bli en föregångare i elektrifieringen. I städer produceras lite förnybar el och omställningen av elnäten är både tekniskt och ekonomiskt kostsam. På landsbygden finns däremot stora resurser i form av vatten- och vindkraft samt möjligheter till lokala nätlösningar.
Ändå ser vi exempel som Fredrika i Västerbotten, där mångmiljardinvesteringar i vindkraft samsas med ett samhälle som tappar skola, bibliotek och äldreomsorg. Trots omgivande elproduktion kan inga nya företag etableras, eftersom ingen kabel förbinder samhället med vindkraftsparkerna runt omkring.
Vad bör då göras?
● Det bör ställas krav på att elproducenter bidrar till elektrifiering där elen produceras, genom utbyggnad av laddinfrastruktur och tillgång för lokal näringsverksamhet.
● Elintensiva satsningar bör prövas kritiskt: hur många kan landet bära, vilka gynnas och vilka får betala?
● Motkrav bör ställas på att stora elkonsumenter, som datacenter, bidrar till samhällsservice i de områden de drar resurser ifrån.
Och framför allt: lär av 1970-talet, som visade att energibesparing och smartare användning ofta är snabbare och effektivare än planer på ständigt ökad produktion.
Med en sådan inriktning kan den svenska landsbygden bli ett verkligt avantgarde för elektrifieringen – till gagn för städerna, beredskapen, klimatet och som grund för ett oljeoberoende samhälle i hela landet.