För tre år sedan föll en järnbalk rakt ner över Sandra Motin. I dag lever hon med konsekvenserna varje dag.
När vi ses använder hon papper och penna när talet ger vika.
Kroppen smärtar och fram till nyligen kunde hon inte gå. På höger arm syns stygn och ärr efter totalt 26 operationer.
Samtidigt är Sandra så positiv som man bara kan vara. Vid köksbordet i huset på Värmdö rullar hon upp tröjan och visar tatueringen på höger arm: Lilla My från Tove Janssons berättelser om Mumintrollen.
– Jag har alltid varit som ”Lilla My”, positiv. Även om vissa dagar är tunga, säger hon.
Bestämde sig tidigt
När olyckan skedde hade hon arbetat som bergssprängare i 15 år. Redan som 19-åring utbildade hon sig till anläggningsingenjör vid yrkeshögskolan och under praktiken på Norra länken fastnade hon för just sprängningsarbetet.
– Jag var helt så här: ”Vad är det här för något?!” Jag vill jobba med det, berättar hon.
Hon tog sig fram i en mansdominerad bransch där det var svårt att bli accepterad som kvinna.
Men som ”Lilla My” har Sandra skinn på näsan. Hon markerade om någon försökte köra över henne och sökte sig till kolleger som stöttade henne.
– Vissa kunde säga rakt ut att jag inte skulle vara där, men då sa jag att ”nu är jag här”, säger hon.
Mardrömsolyckan
Den 29 maj 2023 gick Sandra Motin till jobbet, som så många andra dagar.
Just då arbetade hon och kollegerna i en gammal tågdepå i Solna. De genomförde flera sprängningar under dagen – ovetandes om att det 9 meter upp i taket hängde flera järnbalkar som var och en vägde 1,4 ton.
Järnbalkarna hade placerats på betongpelare och vid varje sprängning hoppade de lite närmare kanten.
När den tredje sprängningen genomfördes klockan 14 föll en av balkarna rakt ner på Sandra och träffade högra sidan av hennes huvud och kropp.
– Jag kommer ihåg att jag var där och jobbade under dagen, men sen minns jag ingenting, berättar hon.
Veckor i koma
Sandra fick en skallfraktur och blödningar i hjärnan. De tre första veckorna låg hon i koma på Karolinska i Solna.
När hon vaknade var hennes bror där. Hon försökte ropa något men allt hon kunde säga var ”mamma” och ”pappa”, berättar hon.
– Läkarna visste först inte om jag skulle överleva, sen vaknade jag och tänkte ”jäklar, jag är ju inte hemma”. Min bror var där och jag försökte säga ”hej” men jag kunde bara säga ”pappa” eller ”mamma”, berättar Sandra som även berättat om händelsen för Arbetet.
Efter olyckan fick hon afasi som kan uppstå efter hjärnskador. Det innebär att hon har svårt att tala, läsa och skriva.
Under det första året kunde hon inte säga enkla ord som ”bil” och ”boll”.
Sakta har hon behövt öva upp språkförmågan.
– Jag förstår typ allt du säger och förstår det mesta som står skrivet, men det går inte när jag ska prata, förklarar Sandra.
Hon lärde sig att gå igen först efter ett halvår. Hennes högra arm skadades och först trodde läkarna att den behövde amputeras, men i stället kunde de flytta en åder och muskel från vänster lår till höger underarm.
Totalt blev det flera månader på sjukhuset innan hon kunde komma hem.
Trots allt ser hon positivt på livet.
– Efter allt som hänt med koma, sjukhus, det där, så tänker jag att ”det är tur”. Alla kan krocka, man vet inte. Nu tänker jag att ”Det här är bra. Jag är bra, så”. Det kan hända alla.
Afasi
Afasi innebär att man har svårt att prata, skriva samt förstå talat och skrivet språk. Samtidigt är intellektet intakt. Språkstörningen uppstår oftast efter en hjärnskada.
Besvären är som störst i början och brukar sen minska. För en del försvinner problemen helt.
Symptomen är ofta att det är svårt att hitta rätt ord. Det är vanligt att säga fel eller upprepa samma ord flera gånger. Det kan vara svårt att tolka vad andra säger och även uppfatta vad man själv säger.
Afasi behandlas ofta individuellt hos en logoped.
Källa: 1177
Företaget döms
En av entreprenörerna vid bygget dömdes i maj för arbetsmiljöbrott och tvingas betala 750 000 kronor i böter till staten.
Företaget hade anlitat personal från en underentreprenör som i början av april lyfte upp balkarna på konsoler i taket.
I strafföreläggandet skriver Åklagarmyndigheten att de anställda vid företaget ”av oaktsamhet åsidosatt vad som ålegat dessa till förebyggande av ohälsa och olycksfall och har härigenom av oaktsamhet orsakat målsägandens skador.”
Man konstaterar vidare att skadan kunde ha undvikits om balkarna förankrats.
”Skadorna har varit livshotande och medfört kvarstående men i form av afasi, talapraxi, tinnitus, försämrat tal- och luktsinne, bestående smärta, minskad rörlighet i höger sida och stora svårigheter att klara av vardagen.”, står det i domen.
– Det var jättebra att de dömdes. Jag har undrat om jag gjorde något fel dagen, men det gjorde jag inte. Det var företagets fel, säger Sandra.
Vill tillbaka till jobbet
Samtidigt får hon inte ett öre av pengarna. Hon fick en engångsersättning på 302 000 kronor från Afa:s arbetsskadeförsäkring. Sedan dess lever hon på sjukpenning från Försäkringskassan och 3 000 kronor i månaden från Afa.
Mer pengar kan komma sen, när hon är färdigbehandlad, har hon fått höra.
– Det är inte bra, det är alldeles för lite. Afa säger att jag får pengar när jag är klar med sjukhus och rehab. Sen ska jag få pengar, men nu då?
Sandra vet inte om hon kommer att kunna bo kvar i huset på Värmdö, som hon köpte av en vän för tio år sedan.
Där tillbringar hon det mesta av sin tid. Mycket behöver fortfarande renoveras, bara köket är klart. Hon odlar, plockar svamp, umgås med vänner och sina tre katter: Sly, Nikita och Rambo.
– Jag är lite tant Sandra. Det är terapi för mig.
Men målet är att börja jobba igen. Att vara bergssprängare är det hon kan och hon behöver pengarna.
– Jag vill jobba, men det kräver två händer. Så jag vet inte om det går.