Mohammed El-Kurd
Perfekta offer och vädjandets politik. Översättning: Johanne Lykke Naderehvandi och Khashayar Lykke Naderehvandi. Bokförlaget Daidalos.
Per Wirtén är författare och kritiker på kultursidan.
De judiska bosättarnas erövringar i den idylliska stadsdelen Sheikh Jarrah i ockuperade östra Jerusalem inleddes 2009. Det hus de började med tillhörde familjen El-Kurd. Mohammed och hans tvillingsyster Muna var då elva år. Deras hem och trädgård förvandlades till ett politiskt slagfält. Sedan erövrades hus efter hus. De palestinska familjerna vräktes från sina egendomar. Konflikten om Sheikh Jarrah kulminerade 2021. Journalister sökte då ofta upp Mohammed El-Kurd. Han var ung, arg och skärpt.
Hans tolkning av vräkningarna delades av nästan alla palestinier. De var infogade i en lång kolonial historia, där det historiska Palestina erövrades hus för hus, hektar efter hektar. Nakban – den stora fördrivningen 1947-1949 – var inte en engångshändelse, utan en pågående process. Striden om Sheikh Jarrah var det senaste kapitlet i en lång historia.
Sedan dess har allt blivit värre: massdödandet i Gaza, förödelsen i södra Libanon, terrorn på Västbanken, fördrivningen från Jenins flyktingläger. Israels premiärminister är efterlyst för brott mot mänskligheten och har sedan valt det eviga kriget som framtid.
Under tiden har Mohammed El-Kurd utvecklats till en intellektuell essäist. Bara 28 år gammal tillhör han den nya generationens starkaste röster. ”Perfekta offer” är skriven med en tungt laddad energi, som om den kom direkt inifrån hans kropp, kanske från den stulna barndomen i Sheikh Jarrah. Övergrepp föder ofta motstånd.
El-Kurd nämner bara som hastigast massakern i södra Israel och folkmordskriget på Gazaremsan. Hans bok är i stället ett försök att förstå situationen efter Gaza. Den är som ett viljestarkt rop inifrån palestiniernas politiska tomrum: nederlagen, värnlösheten, den tilltrasslade motståndsviljan. Hamas är inget för en sekulär vänsterperson. Och den palestinska myndigheten i Ramallah har blivit en mumifierad diktatur. Vart ska man då ta vägen?
Så här skriver han: ”Att vara palestinier idag är att känna att man är fast i en feberdröm – fånge i någon annans hallucination.”
”Perfekta offer” påminner om Frantz Fanons klassiska ”Jordens fördömda” från Algerietkriget 1961. Ja, man kan läsa den som ett slags fortsättning, uppdaterad till vår tid, till ett helt annorlunda globalt sammanhang, en annan tidsanda. I likhet med Fanon pekar han ut våldet, både det språkliga och det handgripliga, som kolonialismens kärna. Genom hela hans essä återkommer därför berättelser om palestinier som dödats eller misshandlats. Det israeliska våldet är en ofrånkomlig fond för varje diskussion om konflikten. Under en militär drönare är varje människa maktlös.
El-Kurds följdfråga påminner också om Fanons: hur kan man förbli mänsklig under en sådan avhumaniserande våldsregim? Hans svar är bokens bärande tema. Palestinierna behöver frigöra sig från offerrollen. De kan inte fortsätta anstränga sig för att i varje handling och replik framstå som ”respektabla” i västvärldens ögon. Det har blivit ett förfelat humaniseringsförsök från de fördömdas sida. Palestinierna måste i stället våga vara skrämmande, och på så vis återerövra sig själva som mänskliga subjekt, på egna villkor. Många kommer säkert tycka att hans bok är obekväm, kanske obehaglig. Men jag tror att han, kanske just därför, lyckas i sitt försök att definiera tidsandan, att i viss mån befria sig från de förlamande feberdrömmarna.
Hans litterära och politiska tilltal står i skarp kontrast till den tidigare generationen palestinska intellektuella: Edward Said, Sari Nusseibeh, Rajah Shehadeh, Hanan Ashrawi och andra. De skrev också om koloniseringen, markstölderna, tortyren, repressionen. Men de bar alltid på en visshet. De var övertygade om att utvecklingen kunde böjas i rättvisans riktning och att ömsesidig frihet var möjlig. De var formade av PLO:s och den första intifadans framgångar, då palestinierna hade politisk självtillit och agens. De uppfattade konflikten som rationellt hanterbar. Det går inte längre. I dag skulle deras tilltal klinga falskt – även om det fortfarande är principiellt rätt.
Mohammed El-Kurd tvingas nu orientera sig i ett politiskt ruinlandskap – delvis nytt, delvis igenkännbart. Efter Gaza. När det inte längre finns några stora framåtsyftande rörelser att ansluta sig till. Varken i Palestina eller i resten av världen.
Den livlina han griper efter är, lite oväntat, samma som dissidenterna i Östeuropa höll fast vid på 1980-talet: att alltid hävda sanningen, vilket kräver stort mod och ibland även skenbar dårskap. Det är då man kan bli både radikal och mänsklig i existentialismens frigörande anda. Det gäller i konfrontationerna med israeliska politiker, bosättare och militärer. Men även för att återskapa en hoppfull motståndskultur bland palestinierna. Sanningen är en aktiv förpliktelse.