Huggormar, betande får och meditation i vägen för Natos trupper
ROERMOND. En övergiven spökjärnväg på gränsen mellan Tyskland och Nederländerna har hamnat mitt i striden om Europas upprustning.
Här vill Nato kunna transportera trupper österut. Men naturvännerna ser rött. Bland huggormar och fågelskådare ställs frågan på sin spets: Vad måste offras när Europa stärker sitt försvar?
– Håll ögonen öppna, säger Peter van Soest och styr stegen mot den nedlagda järnvägen. Två rostiga stålskenor skär rakt genom naturreservatet och är utmärkta med ett rött, tjockt streck på kartan som han bär under armen.
Det är den fridlysta huggormen Vipera berus vi ska hålla utkik efter. Den älskar att sola sig på den varma järnvägsrälsen, här i gränslandet mellan Tyskland och Nederländerna.
Sedan Peter van Soest gick i pension häromåret ägnar han sin vakna tid åt att vårda den speciella naturen i nationalparken De Meinweg. Han drömmer om att förvandla den övergivna järnvägen till en ”ekologisk motorväg” och har låtit frakta hit 500 får som betar längs rälsen. De ska hålla området rent från sly så att huggormarna kan få sin stund i solen.
Just den här regniga sommardagen håller sig reptilerna dock undan. Men det är av andra skäl som Peter van Soest anar oråd.
Rysslands anfallskrig mot Ukraina har gett nytt liv åt diskussionerna om att återaktivera den nedlagda banan, som går under namnet Järnrhenen och är uppkallad efter floden Rhen.
– För fem år sedan trodde ingen att vi skulle ha ett krig i Europa. Jag förstår att det sätter ett nytt ljus på Järnrhenen, och jag förstår att det inte bara handlar om ekonomi utan även om säkerhet. Jag är inte emot tåg, men jag tycker inte att de ska åka genom en nationalpark, säger van Soest.
Det som kallas militär mobilitet – alltså förmågan att i händelse av kris eller krig förflytta trupper och militärt materiel – har getts högsta prioritet i Bryssel. EU-kommissionen vill spendera närmare 200 miljarder kronor på snabbare och effektivare militärtransporter över Europas gränser, enligt förslaget till ny långtidsbudget.
Huggormarnas favoritplats är den närmaste vägen från den belgiska hamnen i Antwerpen till det tyska industrimeckat Ruhr, en rutt som kan bli avgörande om Nato behöver skicka trupper österut.
Därför driver den belgiske politikern Wouter Beke, som sitter i EU-parlamentets försvarsutskott, på för att järnvägen på nytt ska tas i bruk.
– De militära fördelarna är uppenbara. Den snabbaste förbindelsen mellan Antwerpens hamn och Östeuropa går via Järnrhenen. Den kommer att vara avgörande när det gäller att flytta trupper österut och skydda gränsen mot Ryssland, säger han på telefon.
– Och i händelse av att Europa är under attack ger detta ett extra spår.
Det vore i så fall inte första gången som banan används för militära transporter. Under andra världskriget var den avgörande för de allierade i kampen mot Nazityskland. Inne i skogarna syns än i dag spår från kriget i form av pansargravar och stridsvagnshinder.
I början av 1990-talet lades en del av järnvägssträckan ner på grund av bristande lönsamhet. Det dröjde inte länge innan vegetationen tog över och området fick status som nationalpark. I dag har rälsen rostat och sliprarna ruttnat.
Numera måste tågen från hamnen i Antwerpen till Ruhr åka i en lång båge förbi Bryssel eller Breda i Nederländerna, vilket tar betydligt längre tid.
Samtidigt bjuder nationalparken på ett lugn och en tystnad som lockar människor från när och fjärran.
Mitt inne i naturreservatet öppnar sig en oas om fyra hektar. Här ligger högkvarteret för Maharishi-rörelsen, vars anhängare praktiserar en avancerad form av meditation.
– Tystnaden är allt, säger Hubert Hol som visar oss runt på det inhägnade området.
Det är som att komma in i en annan värld. Män iklädda vita särkar promenerar runt i den blommande trädgården. Husen påminner om indiska tempel och är utsmyckade med guld och elefanter.
Meditationscentret har funnits här sedan 1984, då rörelsens kultförklarade ledare Maharishi Mahesh Yogi köpte marken.
– Hela rörelsen handlar om att leva i enlighet med naturen och hitta sin inre frid, säger Hubert Hol som kom hit för åtta år sedan.
Han säger att meditationen har förändrat hans liv. Två gånger om dagen tillbringar han 20 minuter i total tystnad.
– Det ger enorm effekt. Det handlar om att kunna vara mer närvarande i livet. Vi bär alla tystnaden inom oss. Men folk som är väldigt stressade förlorar sin inre tystnad.
Hundra meter bort ligger den igenväxta järnvägsrälsen.
I vintras möttes representanter från Tyskland, Nederländerna och Belgien för att diskutera hur ett återaktiverande av järnvägen kan bli verklighet.
Planerna sätter fingret på en klassisk målkonflikt, där värnandet av naturen ställs mot försvarsintressen.
– Jag ifrågasätter inte målen för naturskyddet och det mervärde som sådana områden ger samhället i stort, men vi måste också kunna vara pragmatiska när andra viktiga samhällsfrågor dyker upp, säger förvarspolitikern Wouter Beke.
– Vi måste bestämma vad som har högst prioritet. Och det är enligt mig försvaret av Europa. Om tio år kan det vara för sent.
Samtidigt som Europa rustar för att försvara sig mot Ryssland utkämpar naturvännerna en annan kamp.
Peter van Soest kliver runt bland fingerborgsblommor, hallonbuskar och björnbär som ännu inte ätits upp av fåren.
Debatten om att återuppliva järnvägen upplever han som ett ”konstant hot”, och han hoppas att politikerna ska tänka om.
– Alla som använder sitt förnuft fattar att det skulle kosta mycket pengar. Du kan inte låta tågen köra på den här rostiga rälsen med de ruttna sliprarna. Varför inte lägga pengarna på en sprillans ny järnväg?, säger han.
Faktum är att en annan rutt har utretts. Den går under namnet 3RX (som står för Rhein-Ruhr-Rail Connection) och tar en omväg runt naturreservatet. Den skulle skydda huggormarna, men beräknas bli dyrare och ge längre restid.
I skarpt läge räknas varenda minut.
Som ett förebud om att nedläggningen av Järnrhenen bara var tillfällig bar det sista tåget som trafikerade sträckan en skylt: ”Vi kommer tillbaka”.
Fakta.Järnrhenen
Järnvägsträckan Järnrhenen (Iron Rhine på engelska och Eisernere Rhein på tyska) bär på en lång och mycket europeisk historia. Den går genom Tyskland, Nederländerna och Belgien.
Bygget påbörjades under sent 1800-tal för att skeppa stål och kol från Ruhrområdet i Tyskland västerut till hamnen i belgiska Antwerpen. Under andra världskriget användes den för att frakta de allierades trupper i motsatt riktning i kampen mot Nazityskland.
Stora delar av sträckan lades ned i början av 1990-talet på grund av bristande lönsamhet. En del av området gjordes då om till nationalpark.