Hon har fortfarande inte fått någon förklaring av SVT.
Från en dag till en annan försvann Carin Hjulström från tv-rutan.
Sedan bytte hon liv.
Ny karriär, ny stad, ny man.
– Vi träffades på Tinder. Han flyttade in efter två veckor.
En trädgård i full blom och solsken, det är en perfekt försommardag i Stäket norr om Stockholm.
Inne i villan har Carin Hjulström, 62, just avslutat förmiddagens skrivpass och blandar nu till en egenuppfunnen dryck bestående av två ingredienser.
Kolsyrat vatten och sockerfri saft.
– Då blir det bubbel-lemonad, visst är det gott?
Om det är en somrig miljö där Hjulström befinner sig så är det en kontrast mot miljön i hennes nya bok ”Fallhöjd”.
Där är det vinter, snålblåst och en huvudkaraktär som mår skit.
– Jag längtade efter att gå in i mörkret. Och den här gången har jag vågat blotta mig själv lite mer, gå närmare mina egna mörka sidor.
Att huvudpersonen är en grävande reporter på SVT är knappast någon tillfällighet. Det var som programledare på tv som Carin Hjulström blev känd för svenska folket.
Det abrupta slutet på SVT är hon rätt less på att prata om.
Men efter att ha lett talkshowen ”Carin 21.30” i sex år och 160 avsnitt försvann Hjulström från rutan.
Vad som hände?
– Du får fråga SVT. Det är faktiskt en gåta, jag vet fortfarande inte. Vi höll budget, hade jättehöga tittarsiffror, fick fina recensioner.
Carin Hjulström tystnar en stund innan hon fortsätter.
– Jag fick bara veta att de skulle satsa mer på talkshow och det lät jättebra. Sedan kom Skavlan. Kanske var det så enkelt, de behövde en man. Och nu har det väl bytt så många chefer att det inte finns någon som kan svara på det.
2009 gjorde Carin Hjulström sitt sista tv-framträdande.
– I början saknade jag det jättemycket, speciellt redaktionsarbetet. Jag hade alltid varit väldigt delaktig i vad programmen skulle handla om. Och plötsligt hade jag ingen avsättning för de tankarna, jag kände en tomhet.
Men några år innan dess hade också något hänt som skulle förändra Hjulströms liv helt.
Det var i samband med att hon var programledare för utdelandet av Astrid Lindgren-priset på Skansen som en man efteråt kom fram och tackade för hennes insats.
Han presenterade sig som Abbe Bonnier, en av Sveriges största förläggare, och Carin Hjulström tog chansen.
– Jag sa att jag nog hade en bok i mig, sedan minns jag inte så mycket mer av vad som kom ur min mun. Men han fick mitt nummer.
Det var under tiden som manusförfattare och manusredaktör för en rad olika tv-dramer som tanken hade väckts.
– Men när den första historien dök upp i mitt huvud såg jag framför mig att det var ett långfilmsmanus. Samtidigt hade jag sett hur det gick till under filmfestivalen i Cannes, rövslickeriet för att sälja in en film. Det äcklade mig, och då slog det mig att det kanske skulle kunna bli en bok i stället. I så fall skulle jag bara behöva övertyga en förläggare.
Morgonen efter mötet på Skansen ringde Abbe Bonnier, han vill ses. Timmar senare hade Carin Hjulström fått sitt första bokkontrakt.
Det dröjde dock några år innan hon hade tid att skriva, men 2009 kom hennes första bok ”Finns inte på kartan”.
Nu, 17 år senare, släpper hon sin 17:e bok och har sedan författardebuten sålt en och en halv miljon böcker.
– Visst är jag stolt, även om jag har lite svårt att ta in det. Men förlaget är bra på att klappa mig på axeln, och min sambo tycker att jag är bra.
Hur mycket pengar har du tjänat på böckerna?
– Det har jag ingen aning om. Det är en konstig bransch på det sättet, först får man förskott och två år senare kommer royalty. Men de tio första åren var jag tvungen att ha massa andra arbeten vid sidan om. Jag kunde inte leva på böckerna. Jag var programledare på ”P4 Extra”, skrev krönikor, var moderator, sådant som andra frilansjournalister ägnar sig åt.
– Men sedan några år tillbaka behöver jag faktiskt inte göra andra jobb.
När Carin Hjulström lämnade tv och gav sig in i författarvärlden var hon också nyskild. Hon och radiomannen Stefan Livh, som hon har två barn tillsammans med, separerade 2007.
Och från att ha varit en del av ett stort redaktionsarbete kände sig Carin Hjulström ensam i det nya författaryrket. Hemma i Göteborg hade hon få författarkolleger.
– Det var långt till förlaget och kollegerna i Stockholm. Och jag var lite trött på Göteborg. Bokmässan i all ära, men det är en gång om året, för övrigt fanns det inte så många fler mötesplatser.
Efter att kollegerna i Stockholm ”puffat” bestämde sig Carin Hjulström.
Hon skulle lämna västkusten för östkusten.
Men inne i centrala Stockholm ville hon inte bo. I stället blev det lilla Säbyholm norr om stan. En ort som också skulle komma att ligga till grund för hennes bokserie ”Säbyholms gröna fingrar”.
Hjulström hade nu bytt både yrkesliv och stad, men ytterligare en sak skulle förändra hennes liv.
– Jag och Folke träffades på Tinder. Var ska man annars träffas nu för tiden? Dansbanor finns knappt längre, och inga andra naturliga mötesplatser heller. Jobbar man på en stor arbetsplats kanske man kan träffa någon på jobbet. Men i vårt fall var det Tinder, och det står vi för.
Carin Hjulström strålar när hon pratar om sambon Folke, men hon sticker inte under stol med att det gick snabbt.
– Han flyttade in hos mig efter två veckor och jag fick nästan lite panik. Då bodde jag på 48 kvadrat i Säbyholm.
Han visste vad han ville?
– Ja, han bestämde sig med en gång.
I dag bor paret betydligt rymligare i villan i Stäket.
– Det var härligt att hitta kärleken igen, att hela tiden ha i gång det där samtalet är otroligt fint.
När Carin Hjulström pratar om sin tillvaro är det med ord som ”fantastiskt” och ”underbart”. Men i bagaget har hon också år av svår smärta. Allt började med en virusinfektion 2010.
– Jag blev gradvis sämre utan att veta varför. Jag kommer särskilt ihåg när jag var tvungen att be barnen, som då var tonåringar och bodde hemma, om hjälp. De tyckte att jag sjåpade mig och att jag borde kunna bära mina matkassar själv.
– Men jag kunde inte, det gjorde så ont.
Det skulle dröja nästan åtta år innan Carin Hjulström fick en diagnos.
– Jag är evigt tacksam över att jag kom i kontakt med smärtläkaren Karsten Ahlbeck och att jag fick diagnosen långvarig smärta. Det var en ny diagnos som precis hade godkänts av världshälsoorganisationen WHO.
– Sökandet efter vad som var fel hade varit fruktansvärt tröttsamt. När man inte vet vad det är söker man hela tiden svaret. Gör ytterligare en röntgen, ytterligare en undersökning.
Dessutom hade Carin Hjulström varit tyst om sina svåra smärtor i alla år.
– Jag berättade inte för någon, jag tyckte det var så pinsamt. Jag hade varit väldigt sportig, levt ett aktivt liv och helt plötsligt kunde jag knappt röra på mig. Det var skitpinsamt att ha ont utan förklaring.
Att få en diagnos var därför en lättnad.
– Det var så skönt när jag fick höra ”sluta leta efter svar, nu ska vi bara se till att du har lite mindre ont”.
Carin Hjulström förklarar att det är i hjärnans smärtcentrum som problemet sitter.
– Hjärnan skickar ut smärtsignaler fast det inte finns någon skada. Men det gör precis lika ont som vid en skada.
Det var också efter att ha fått diagnosen långvarig smärta som Hjulström skrev boken ”Överlista smärtan”, tillsammans med Karsten Ahlbeck. Boken har undertiteln ”programmera om din hjärna och få livet tillbaka”.
Och programmerat om sin egen hjärna har Hjulström gjort.
– Jag har hittat ett sätt att hantera smärtan och hur jag ska leva. Jag äter fortfarande ganska mycket mediciner, men jag kan ändå springa hundra steg. Och jag kan vara ute i skogen som jag älskar.
– Jag låter inte sjukdomen hindra mig även om jag inte gör sådant som jag vet skulle trigga mina smärtor. Men det känns som att jag har fått livet tillbaka.
Andra har också läst
- Tomas Brolin: ”Händer inte så länge jag lever”- Tomas Brolin om besvikelsen på Sverige
- Johan T Lindwalls mardrömmar om prins Daniel: ”Panik”- Hovreportern Johan T Lindwall: Då kommer kungen kliva av
- Därför skilde sig Dominika Peczynski och Anders Borg- ”Det skulle inte ha hänt annars”
- Steffo Törnquist vet inte hur rik han är- ”Är det 50 eller 100 miljoner jag har?”
- Cecilia Hagens protest mot Alex Schulman- Cecilia Hagen om elakheter hon aldrig glömmer
- Katia Mosallys okända mörker när hon blev känd- ”Mina kompisar tycker jag är dum i huvudet”