Man påminns om den där kitschiga ljudkulissen när Helena Bergström sparkar i gång årets säsong med vad som nog är bland det närmaste jag hört någon komma en omedveten ”Sommar”-parodi. När hon pratar om sin älskade häst, den ”bångstyrige” Jojje, lägger hon ideligen in ljudet av galopperande hästhovar som tjatig ljudtapet.
Den enerverande detaljen är symptomatisk för ett rätt menlöst sommarprat, där utsagor som ”Jag är inte troende, men jag älskar gospel!” inte står Schyffert långt efter. Inläsningen känns dessutom haltande, som om hon inte tror på sitt eget manus.
Löst kretsande kring känslan av hjälplöshet efter maken Colin Nutleys stroke 2024 söker Bergström efter en nerv utan att finna den. Först på slutet bränner det till när hon kommer in på Guldbaggen för ”Århundradets svenska skådespelare” 1995, ett trauma som har definierat hennes karriär. Där, i det allra mest pinsamma och såriga, borde hon förstås ha tagit avstamp. Hur kan en rutinerad skådis veta så lite om dramaturgi?