Lilla huset på prärien
Jag plockade med mig mammas Lilla huset på prärien-böcker sist jag var hemma. Blekta tygryggar, illustrationer av Garth Williams och en doft av bokhyllan i flickrummet där de en gång stod intill böckerna om Svarta hingsten och sjuksyster Cherry Ames. Någonting väcks till liv bara jag håller i dem och i bakhuvudet vrids ledmotivet till tv-serien upp, den som i slutet av 1970-talet förstärkte läsupplevelsen.
Michael Landon, känd som den yngste av bröderna Cartwright och tummad ”filmis” i högen med samlarkort, stod för regi och manus och spelade huvudrollen som pappa Charles Ingalls (som i sin tur måste ha varit förebild för den lika skönlockige och snälle Bobby Ewing i nästa amerikanska långkörare ”Dallas”). Gensvaret i min sociala medier-bubbla är lika omedelbart - Laura Ingalls Wilders bokserie har gjort ett minst sagt starkt intryck både på våra 40-talistföräldrar och generation X.
Nu är det tänkt att budkavlen ska räckas över till dem som slukat skärmtid i stället för böcker och som aldrig har fått uppleva värmen från lägerelds-tv:n. I åtta avsnitt, där det längsta närmar sig en timme och det kortaste klockar in på 40 minuter, får vi åter följa familjen Ingalls när de i sina bahytter äntrar sin prärieskonare och inleder resan från huset i stora skogen i Wisconsin till prärien i Missouri.
Handlingen, som bygger på författarens eget liv, utspelar sig strax efter det amerikanska inbördeskrigets slut på 1860-talet, två decennier innan massakern vid Wounded Knee som avslutade de så kallade ”indiankrigen”. Mycket är sig likt från tidigare Vilda västern-serier som ”Macahans” och ”Dr Quinn” – familjen är i centrum, vuxenvärlden är ömsom rättrådig och råbarkad och barnen snubblar sig fram genom det höga präriegräset.
Det är tillrättalagd familjeunderhållning med justeringar som passar samtiden. Om det sistnämnda beror på att såväl regissör som producenter och manusförfattare i majoritet är kvinnor ska vi kanske låta vara osagt, men huvudpersonen Laura som spelas av Alice Halsey, är nu också berättarrösten som lotsar oss in i Ingalls universum, lite på samma sätt som Lisa gör i Lasse Hallströms ”Barnen i Bullerbyn”-filmer.
Under bingetittandet fortsätter minnena av den gamla tv-serien att trilla in.
Tankarna far över lag en hel del till Astrid Lindgren, både när det kommer till flickor som bryter mot stereotypa könsroller och till skildringen av vuxna män som är fullt kapabla att stå för andra värden än machonormen.
Under bingetittandet fortsätter minnena av den gamla tv-serien att trilla in i den facebooktråd jag precis startade. En efter en går de att bocka av. Volangklänningarna som några fick sina egna mammor att sy kopior av, frossandet i popcorn, snickrandet och timrandet, vilket enligt en av mina vänner blev en inkörsport rakt in i ”Hornbach- och Bauhausträsket”.
Själv minns jag böckernas detaljrika skildringar av att hushålla med resurser, vilket – tillsammans med Kulla Gulla- och Milly Molly-serierna - grundlade min nästan osunda faiblesse för att laga kläder, ta bort fläckar och göra mat av rester.
Däremot är det först i och med den nya filmatiseringen som ursprungsbefolkningen skildras ur ett mer korrekt perspektiv och första gången de inte gestaltas av vita skådespelare. Regissören Rebecca Sonnenshine har tagit del av den uppdaterade versionen av ”vilda västern” som bland annat skildras i den brittiska dokumentärserien ”The Frontier” som ligger ute på SVT Play.
Över lag finns det en hel del i nya ”Lilla huset på prärien” som kan reta Maga-männen. Pappa Charles viftar med fredsflagg medan världen – både den i tv-rutan och den utanför – kapprustar. Den förste som möter familjen Ingalls är den svarte läkaren Dr George Tann (Jocko Sims) som bygger på en verklig förlaga. Ingalls grannar är en välintegrerad Osagefamilj med rejäl bokhylla och mamma Caroline Ingalls leder en kvinnoförening som läser lusen av råbarkade cowboyer som vill ta till vapen mot ursprungsbefolkningen.
Några av de mest ologiska luckorna i den första filmatiseringen är också igenfyllda, hunden Jack får till exempel åka inne i vagnen i stället för att direkt föras bort i den strida vårfloden när familjen korsar den, men trovärdighet är inte allt.
Jag kommer på mig själv med att sakna de mer bisarra och mindre tillrättalagda inslagen som kanske främst var ett utslag av Michael Landons vildhjärna (hans motspelare har vittnat om att han inte i verkligheten var den väna karaktär som han spelar). I all sin överdrivenhet lyfte de tv-serien ur den jolmighet som 2026 allra tydligast manifesteras i de många musikaliska numren där Luke Bracey låtsas spela fiol medan hans filmbarn galopperar runt i snörkängor och klappar i otakt.
Saknas gör också Lauras antagonist Nellie Olesen med sina perfekta korkskruvslockar, hon dyker först upp i nästa säsong - men en kortklippt Alison Arngrim som spelade henne i den första upplagan skymtar förbi i en biroll. Går allt enligt planerna är serien tänkt att bli en långkörare och i skrivande stund växer diskussionsforumet på internet angående den förra versionen.
En i mitt flöde berättar att han tog så starkt intryck av avsnittet där storasyster Mary förlorade synen att han döpte ett coverband till Mary goes blind. Någon annan skriver att hon ”föga smickrande” tyckte att det var extra tragiskt att Mary och hennes man var så vackra när de inte kunde se varandra. Och en tredje minns att hans föräldrar fick samtal från dagis efter att han våldsamt hade iscensatt ett avsnitt där Charles Ingalls sprängde sig ut ur en gruva.
På senare år har Laura Ingalls Wilders eftermäle solkats av att hennes dotter, Rose Wilder Lane, förutom att vara redaktör till den populära bokserien också var en av grundarna till den amerikanska libertarianismen, som betonar individen framför kollektivet. Vi som handlöst föll för ”Lilla huset på prärien” ska alltså även vara offer för politisk propaganda. Men det jag tydligast tog med mig från böckerna och påminns om under maratontittningen är i stället att vi inte klarar oss utan varandra.