I said maybe.
Om den omtumlande vinsten borta på Azteca byggde på sammanhållning, kämpaglöd och en vi-mot-världen-känsla, följde en betydligt nyktrare segerfest efter kvartsfinalen.
Norge bjöd upp till match och såg inte alls taget ut av stundens allvar. Men Jude Bellingham blev partyts mittpunkt – igen.
Sedan dag ett har det varit tydligt att Englands öde hänger mycket på två offensiva individer som lyckats träffa formen i precis rätt tid.
Ingenting i Bellinghams insatser under det här VM:et vittnar om att hans senaste säsong i Real Madrid inte tillhör en av hans bästa.
För Harry Kane är det tvärtom – strikern öste in mål för Bayern München – men han gynnas enormt av lagkamratens intelligenta fotbollshjärna. Bellinghams förmåga att suga åt sig bollen och släppa den vidare med kirurgisk precision. Till och med i Miamis skoningslösa, fuktiga hetta (det räckte att gå ett par meter för att svetten skulle lacka).
– Anfallsformeln är enkel: Jag sätter Harry och Jude tillsammans och de gör resten, konstaterade Thomas Tuchel efter matchen.
Måste spela bättre fotboll
Förbundskaptenen har tagit sig igenom en rad olika emotionella stadier de senaste veckorna.
Ett nästintill oförskämt stort lugn efter den relativt sena vändningen i sextondelen mot Kongo-Kinshasa. En – ganska oväntad – domarattack efter mötet med Mexiko.
Nu är tysken lika tydlig: England måste spela bättre fotboll än så här.
För den som bevittnade matchen på Miami Stadium är det inte svårt att förstå vad Tuchel åsyftar... även om det tänder till i Jude Bellinghams ögon när han får höra kritiken.
Känslorna flödar efter en intensiv match där det krävdes en förstatouch av högsta klass och rovdjursartad attityd för att hinna först på returen som målvakten Nyland spillde.
Englands överlevnadsinstinkt är fascinerande. Varje gång Thomas Tuchel gör ett misstag, om det så gäller formation eller byten, lyckas han – eller ja, någon – hitta en lösning i sista stund.
I sextondelsfinalen underskattades framför allt Kongo-Kinshasas mod. Det krävdes en rejäl omkastning från Tuchel, där Declan Rice klev ner som högerback, samt superb fotboll från Kane för att undvika ett alldeles för tidigt uttåg.
Anderson förtjänar guldmedalj
Mot Norge möblerade förbundskaptenen om så mycket att mittfältaren Elliot Anderson förtjänar en guldmedalj för att ha kommit ihåg sin position (fyra olika på 120 minuter).
Lika mycket som Bellingham och Kane ofta står för de avgörande ögonblicken framåt, lika viktig är Declan Rice för balansen på det centrala mittfältet. När Rice, som dragits med både skavanker och sjukdom, utmattad tvingades kliva av redan i halvtid behövde Tuchel tänka om.
Det dröjde oroväckande länge innan England hittade rätt. De sista bytena, i matchminut 86 respektive 89, gav allra störst effekt.
Djed Spence är en av de spelarna som har fått sig ett rejält popularitetslyft den här sommaren. Hela England har fått se nya sidor av den vanligtvis lågmälda ytterbacken. Fortfarande en tillbakalutad, hyfsat kaxig, version – men också med en pojkaktig uppsyn som är lätt att ta till sig.
Vore fel men...
På Miami Stadium hoppade Spence in och stängde ner Oscar Bobb på kanten. Sedan avlossade den andra inhopparen, Morgan Rogers, skottet som Bellingham tryckte in i målet.
Det vore fel att beskriva England som ett enmans eller tvåmannalag. Särskilt med tanke på hur mittbackarna stängde ner Erling Haaland på lördagseftermiddagen (en eloge till John Stones som knappt spelat en hel match innan mästerskapet drog igång). Bellingham led också av alla ändringar i andra halvleken, vilket innebar att han ofta hamnade djupare.
Men om någon ska släpa England hela vägen till finalen i New Jersey – om någon ska rädda den här sommaren – så är det garanterat Jude Bellingham eller Harry Kane.
Kanske kanske kan de lyckas tillsammans.