Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
WASHINGTON I början av mars, någon dryg vecka efter att USA och Israel hade anfallit Iran höll jag på med ett porträtt av Lindsey Graham. Senatorn från South Carolina hade varit en av de ledande lobbyisterna för ett amerikanskt anfall, han hade djupa och täta kontakter med Israels Benjamin Netanyahu, och båda hade försökt övertyga Vita huset om att det var dags att slå till mot Teheran.
Lindsey Graham var nu överallt i amerikanska medier och argumenterade för kriget. Jag ville förstås gärna prata med honom. Det är svårt att få direktkontakt med amerikanska toppolitiker, men det finns ett trick – inne i kongressen går de omkring fritt, precis som hemma i riksdagen.
Senatorer som vill prata med journalister går lite långsamt, medan de som vill undvika oss går snabbt med blicken ner i golvet.
Så jag åkte ner till senaten, och ställde mig vid den lilla tunnelbanan – det var en dag med flera omröstningar så Graham borde komma förbi. Två gånger passerade han utan att svara, men den tredje nappade det när jag sa att jag kommer från Sverige:
– We love Sweden.
Det gjorde han förstås eftersom han var en Natoentusiast, och välkomnade Sveriges inträde i försvarsalliansen – som ju var en direkt följd av Ryssland fullskaliga invasion av Ukraina.
Lindsey Graham var en hök av den klassiska republikanska sorten, alltså gillade han inte Ryssland. Han har drivit på för att skruva upp de amerikanska sanktionerna, trots Donald Trumps ofta mer förbindliga linje mot Vladimir Putin.
Det är något som européer ibland kanske glömmer: amerikanska politiker som stödjer ett krig mot exempelvis Iran kan också var de som vill sätta hårt mot hårt och försvara Ukraina. En hök är en hök.
Men den sortens amerikanska politiker – de dominerade länge Washington – hade under ett antal år sett ut att vara utrotningshotade: Trump budskap om ”inga fler krig” och hårda utfall mot de politiker – också republikaner – som startat dem, kunde ha inneburit att tiden var ute för en politiker som Lindsey Graham.
Men Irankriget vände på det där, och jag frågade honom om det jag kunde att beskriva honom som en ”glad hök”?
– Visst, jag har blivit kallad mycket värre än så. Och ja, jag är definitivt en kille som vill ”slå till dem innan de slår till dig”.
Jag pratade också med statsvetarprofessorn Christopher J. Fettweis som är professor i statsvetenskap vid Tulane University i New Orleans. Fettweis är kritisk till amerikanska interventioner och levererade en omild beskrivning av Graham.
– När det gäller utrikespolitik har Graham alltid varit en krigshetsande, blodtörstig dåre. En neokonservativ. Ingen blir gladare än han av att se USA delta i ytterligare ett onödigt, förödande krig.
Lindsey Graham skulle förstås inte ha beskrivit sig själv – eller kriget – på det sättet men det är ingen tvekan om att han var mycket nöjd med det som pågick i Iran. Och där i senaten avvisade han kritiken mot de höga kostnaderna för kriget.
– Hur mycket kostade andra världskriget? Jag tror inte att någon under andra världskriget frågade hur mycket det kostade att besegra tyskarna och japanerna. De visste bara att vi var tvungna att göra det.
Varför lierade han sig så nära Donald Trump, som verkade stå för en helt annan amerikansk utrikespolitik än den som Graham brann för?
Grahams plötsliga politiska framgång retade många inom det egna partiet, särskilt förstås de som anser att Irankriget är ett stort misstag. Högerprofilen Tucker Carlson publicerade i höstas ett videoinslag med rubriken ”Det är dags att bestämma sig: America first eller Lindsey Grahams psykosexuella dödskult?”
Det hör till saken att Graham är ogift och det har länge gått rykten om att han är homosexuell, vilket han själv förnekar.
Carlson menade att Grahams utrikespolitik inte stämmer överens med vad republikanska väljarna vill ha, och han drog den här slutsatsen: ”Om Lindsey Graham blir omvald till senaten finns det ingen anledning att ha ett republikanskt parti”.
Men det intressanta med Lindsey Graham är egentligen den här frågan: varför lierade han sig så nära Donald Trump, som verkade stå för en helt annan amerikansk utrikespolitik än den som Graham brann för?
Svaret kan förstås ha varit vanlig opportunism – att befinna sig nära Trump och makten var kanske viktigare än gamla principer?
Men det kan också ha berott på att Lindsey Graham – till skillnad från många andra – förstod att en omvald Donald Trump skulle rikta sitt intresse mot omvärlden, och att det i sin tur sannolikt skulle leda till hårda konflikter, också väpnade sådana.
När Trump gjorde upp om vapenvila med Iran för en knapp månad sedan var det förstås ingenting som Lindsey Graham uppskattade, även om han ansträngde sig för att vara lojal med presidenten.
Men nu har vapenvilan brutit samman och bomberna faller igen. Kanske fick Lindsey Graham dö som en glad hök.