Vi lever i en tid som inte står ut med tanken på att minoriteter syns i offentligheten.
Några andra slutsatser är svåra att dra av två av vårens absolut märkligaste debatter som båda rör trailern till Christopher Nolans kommande film ”The Odyssey”.
I DN redogjorde professor Ida Östenberg nyligen för den ena av dem: den rasistiska kampanjen mot Lupita Nyong’o som har fräckheten att spela den sköna Helena, trots att hon är svart.
En minst lika debil diskussion har dock de senaste månaderna piskats upp kring skådespelaren Elliot Page.
I samma ögonblick som trailern till ”The Odyssey” publicerades på Youtube för några månader sedan började det nämligen gå rykten om att Nolan hade castat Page i rollen som peliden Akilles. (Ja, han med hälen.)
Who cares, kan man undra. Transfoberna, såklart. För bara några år sedan var nämligen Page fortfarande känd under tilltalsnamnet Ellen. Sedan dess har han dock genomgått en könskorrigering och heter nu alltså Elliot.
Fattar folk ens vad det är de debatterar, har de överhuvudtaget orkat googla Akilles?
Ergo: kommentarsfältherrarna började knattra så att det rök om tangentborden. Så här får man faktiskt inte göra! Akilles var MAN! Inte ett verktyg för translobbyns indoktrinering av sunda sinnen!
Och så fortsatte det i sedvanlig beprövad och mördande långtråkig ordning. Kulturkrigare på tv-kanaler som konservativa Newsmax har spottat och fräst. Nätforumen sjudit. Och vad besjälade opinionsbildare som JK Rowling haft att säga i frågan vet jag inte, men lär förmodligen bli varse om jag en dag åter skulle gå in på X.
Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos det twittrande folket!, som Homeros uttryckte det.
Nu i veckan har så ”The Odyssey” till slut premiär. Och det som gör de senaste månadernas nätkrig extra bisarrt är att Elliot Page, av de första förhandsrapporterna att döma, inte alls kommer att spela Akilles – utan Sinon, Odysseus kusin. (Som för övrigt inte ens nämns i ”Odysséen”, men däremot förekommer i Vergilius ”Aeneiden”. Rätt ska vara rätt.)
Kort sagt tyder det mesta på att det hela bara varit ännu ett illvilligt rykte för att piska upp affekterna kring en redan laddad fråga. En förevändning för att än en gång ge sig på transpersoner och visa dem vad de har att vänta sig om de har fräckheten att ta plats i offentligheten.
Och här står vi nu, på andra sidan en debatt lika trångsynt, ilsken och enögd som cyklopen Polyfemos.
Ändå har jag, under hela denna tid då Elliot Pages rätt att visa sig på en bioduk debatterats, smittats av ilskan och gått omkring med en allt hårdare knuten näve i fickan. Fattar folk ens vad det är de debatterar, har de överhuvudtaget orkat googla Akilles?
Patroklos förpassades till garderobsmörkret och förvandlades till Akilles ”kusin”.
Det rör sig nämligen inte om vilken gammal dammig antik hjälte som helst – utan om en av våra mest kända queerkodade mytologiska figurer.
Krigaren som klädde sig som flicka vid hovet på Skyros. Som omgav sig med både manliga och kvinnliga älskare. Och vars hela tragedi i ”Iliaden” består i att hans – med ett modernt språkbruk – pojkvän Patroklos stupar för Hektors hand.
Om Page nu ens tilldelats rollen som Akilles hade det alltså varit ett fullkomligt klockrent val av skådespelare: ett sätt att återknyta Akilles till den regnbågsskimrande mylla han härstammar ur.
Vilket vore på tiden. Inte minst mot bakgrund av den hopplösa straightwashingen som den stackars hjälten utsattes för i filmen "Troy" för några decennier sedan – där han porträtterades av en otvetydigt heterofil Brad Pitt och Patroklos förpassades till garderobsmörkret och förvandlades till Akilles ”kusin”.
Men den som vill möta den verklige Akilles, bortom snutfagra Hollywoodideal och energidryckstinna näthatares agendor kan nu alltså använda debatten som första klivet i en regnbågsfärgad bildningsresa.
Det är bara att gå till läggen och öppna ”Iliaden” av Homeros.
Eller ta del av den romerske skalden Statius ofullbordade epos ”Achilleis” som delvis behandlar Akilles crossdressingäventyr på Skyros.
Eller, för den delen, läsa Madeline Millers ”The song of Achilles” som kom 2011 och tilldelades Orange prize for fiction samma år.
Det är en roman som fokuserar på den sorgliga kärlekshistorien mellan Akilles och Patroklos och som emellanåt vetter åt romance.
Men den som inte läser de sista raderna med fuktade ögon är minst lika förhärdad som, tja, 300 krigare från Sparta.