”Headed into Houston, Texas, with a roll of baloney and hunk of cheese and a box of Saltine crackers”, sjöng Jim Ford lidelsefullt.
Lite bättre ställt är det trots allt när jag rullar ut från Dallas och ifrån det värsta åskovädret jag upplevt. I bilen när jag på en barnsligt romantisk förhoppning om att få se sådana där gaffelaktiga kaktusar som i Lucky Luke. Inte heller får jag trösta mig med några häftiga pumpjacks, som likt nickande åsnor drar upp olja ur marken.
Landskapet är grönt och lummigt, med betande djur längs Interstate 45.
Man får hoppas att Graham Potter är bättre inläst på midsommardagens motstånd än vad jag är på den amerikanska vegetationen. Den svenske förbundskaptenen lär inte göra några ändringar i elvan. Däremot har Ronald Koeman en del att fundera på, om Frenkie de Jong inte kommer till spel. Det förändrar dynamiken (till det sämre) på det nederländska mittfältet.
Framme i Houston rullar jag rakt in ett svenskt midsommarfirande.
Det är en inte helt bekväm syn att se överförfriskade vuxna människor i fotbollströjor dansa små grodorna.
Så lustiga är de faktiskt inte.
Men i fotbolls-VM får man tugga i sig både det ena och det andra – här går god stämning alltid före god smak.
Och vem är jag att resa runt jorden för att stå och gnälla över vett och etikett. Har man betalt tiotusentals kronor för en matchbiljett ska man väl vara tillåten att flyga fritt, inte mer med det.
Det återstår att se om de svenska supportrarna lyckas piska upp bättre stämning i Houston än vad man gjorde i Monterrey, där inramningen i ärlighetens namn var ganska såsig.
Det kan behövas.
För den orangea väggen skapade bra tryck under den nederländska premiären mot Japan i Dallas. Och ska Sverige lyckas rubba bjässen behövs ett hundraprocentigt stöd från de närmare tiotusen blågula supportrar som uppges vara på plats här i Beyonces hemstad.
Skulle Sverige lyckas, ja då skrivs idrottshistoria här i södra Texas.
För ser vi det facit mot fotbollsvärldens giganter – dit räknas tveklöst Nederländerna – så är vårt facit skralt.
I VM-sammanhang får vi gå tillbaka till 1958.
Då snurrade Kurre Hamrin upp yra västtyskar på Ullevi när Sverige tog sig till final via en 3–1-seger. Det är 68 långa år sedan.
Sedan dess har vi som bäst varit nära några gånger, men knappt ens det. Den enda egentliga fjädern i hatten vi har i mästerskapssammanhang är 2–1-segern mot England i EM 1992.
Visst, vi slog Frankrike med 2–0 i EM 2012, men då var vi redan utslagna.
Med det i backspegeln ska man vara försiktig med att ha allt för stora krav inför lördagens möte.
Sverige har dock en fördel.
Man måste inte vinna.
5–1 mot Tunisien har satt oss i ett synnerligen fint utgångsläge inför Nederländerna.
Seger? Fenomenalt!
Oavgjort? Inte dumt alls!
Förlust? Vi överlever.
Och även om Sverige sällan vinner mot giganterna har landslaget varit skapligt på att kriga till sig kryss. Vi har England 2006, Argentina 2002 och Brasilien 1994 som fina bevis för det.
På lördagens morgon kommer en hel del skåningar vakna upp en smula slitna efter en lång dag, kväll och natt av fest.
Kanske kräktes man efter säckhoppningen, kanske gick man hem med fel person, kanske råkade man tappa svärmors finservis i golvet.
Oavsett vad är det läge att skaka av sig blykepsen och blicka framåt. För det ligger en klassiker och väntar på oss i Houston.
Ge oss ett midsommarmirakel, Sverige!