Universitetet i Västvärlden har en relativt lång historia. Det första universitetet bildades 1088 i Bologna. Collège de Sorbonne i Paris grundades 1257 av Robert de Sorbon. Drygt två hundra år senare, 1477, tillkom Uppsala universitet, vilket var Nordens första.
Universitetet representerar, sedan den naturvetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talet, föreställningen om trovärdighet, och att en gedigen mänsklig ansträngning resulterar i omdömesgilla tankar och en värdefull kunskap. Formerandet av universiteten kännetecknades av en föreställning om stabilitet; att sökandet efter kunskap kommer att fortsätta in i oändligheten, att denna strävan är någonting konstruktivt och avgörande för att den samhälleliga gemenskapen ska bestå.
Oberoende av den enskilde står den högre utbildningsinstitutionen orubbligt fast, försvarar livets fortsättning och den genealogiska överlåtelsen av kunskap. Universitetets dominerande ställning har under en ansenlig tid varit självklar. Är universitet på väg att förlora denna självskrivna plats?
Den textgenerativa AI-modellen ChatGPT släpptes den 30:e november 2022 och idag är Artificiell intelligens (AI) allestädes närvarande. I en värld av e-böcker och en mångfald digitala publiceringar, inte minst möjliggjorda av AI, transformeras forskningens och skrivandets förutsättningar. Låt oss ställa oss några frågor av avgörande karaktär.
Hur förhåller sig universitetet till de utmaningar som AI utgör? En central fråga handlar om äktheten i det skriftliga dokumentet. När AI skriver, vem skriver? Kanske frågan rentav är felställd: Vad skriver?
Inte heller den frågan verkar vara helt rätt ställd; man kanske i stället skall fråga sig: Vad genereras, och varifrån? Och vad händer sedan? Låt oss sammanfatta; AI är en sorts generaliserad annan, ett tekniskt system skapat på basis av vad människor tidigare skrivit och dokumenterat.
Dess text kommer ur statistiska samband skapade genom träning på stora datamängder. Utifrån vad som matas in genereras det mest signifikanta, men inte nödvändigtvis det som vi idag uppfattar som det mest relevanta.
När vi använder AI förstår vi i bästa fall vad som skickas in. Vad som kommer ut kan inte tas för självklart. Vår grannlaga uppgift blir att granska vad som genererats, och efter modifiering upprepa proceduren. Kan den som granskat efter slutlig justering stå som ansvarig för ett skrivalster sprunget ur algoritmer och statistiska samband?
Vad är väl forskning om inte ett riskabelt försök att formulera, och i bästa fall finna något sant och nytt?
Fokus flyttas från att den vetenskaplige författaren tänker och skriver till att han eller hon granskar, justerar och står för slutprodukten. En oundviklig fråga kommer till oss: Räcker det med att ha granskat en text för att vara dess författare? I vilken mening är det skriftliga arbetet i så fall ett originellt bidrag till den samlade kunskap universitetet förväntas och ska stå för?
Om vi är granskare snarare än författare, hur ska vi då som forskare eller som författare kunna, genom erfarenhet, forma det omdöme som är förutsättningen för att kunna bedöma – alltså granska – huruvida det som texten i fråga påstår är korrekt tänkt och förmedlat? Låt oss ta ett relevant exempel: Om vi tar AI till hjälp för att översätta, hur ska vi kunna bedöma dessa översättningar om vi inte själva förvärvat oss en kompetens som är förutsättningen för ett språkligt omdöme?
Ingrid Carlberg, Svenska Akademiens ständiga sekreterare sedan den förste juni 2026, ställer sig i artikeln ”AI är inget alternativ för ständiga sekreteraren”, publicerad i Göteborgs-Posten den 25:e maj i år, frågan huruvida AI är ett hot mot författarnas och översättarnas villkor. Hon betonar vikten av att försvara mänsklig kreativitet och lyfter fram att AI inte har någon själ. Det är uppenbart att de skönlitterära författarnas, översättarnas och forskarnas situation är förändrad och att framtiden innehåller en hög grad av osäkerhet med ett flertal utmaningar.
Låt oss återgå till forskarnas värld. Vad som kommer ur AI uppfyller alltså fysikern Wolfgang Paulis drabbande ord om en kollegas arbete, “inte ens fel”. AI kan varken ha rätt eller fel. Människor kan ha fel. Men vi måste fråga oss; vad är väl forskning om inte ett riskabelt försök att formulera, och i bästa fall finna något sant och nytt?
Vem vill framstå som framstegsfientlig, räddhågsen, omodern och stockkonservativ?
Detta får inte dölja att AI kan vara behjälplig i att samla, raffinera och gestalta en befintlig kunskapsmassa. AI har en potential att hjälpa oss att ta oss an frågeställningar där omfattande mängder av fakta behöver föras samman på nya sätt som är svåra eller till och med omöjliga för en enskild forskare att göra.
I maj månad i år lyckades en AI-modell från OpenAI lösa ett problem – enhetsavståndsproblemet – inom kombinatorisk geometri som formulerades 1946 av Paul Erdős och som varit olöst i 80 år. Uppenbart var det minst sagt såväl en överraskande som en imponerande insats. AI är likväl ett verktyg som på olika sätt kritiskt behöver granskas om vi även i fortsättningen ska tänka oss att universitetets uppgift är att skapa ny kunskap, som har ett förhållande till dess historia.
Låt oss klargöra att rädsla för radikala förändringar tillhör människans natur. Men låt oss inte heller glömma att vi kan förneka vår rädsla på grund av att vi uppfattar ett ifrågasättande av en revolutionerande förändring som ett uttryck för en bakåtsträvande och reaktionär inställning. Vem vill framstå som framstegsfientlig, räddhågsen, omodern och stockkonservativ?
Kanske frestas man att citera den brittiske författaren Arthur C Clarke som en gång skrev att "Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.” Det är långt ifrån okomplicerat att skilja magi från de konsekvenser som finns inskrivna i verkligt avancerad teknologi.
Frågan inställer sig: Hur ska universitetet förbli en ansträngningens plats där man försöker skapa förutsättningar för att studenterna och forskarna kan finna en kärlek till att läsa, skriva och mödosamt sträva efter att förstå det ännu inte begripliga; det outforskade? Hur kan studenter och lärare i den moderna universitetsmiljön förvärva förmågan att ställa adekvata och fördjupande frågor?
En forskare i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, Love Christensen påpekar i ett skriftligt utbyte med undertecknad att hotet från AI i grunden är allvarligare för hermeneutiken än för positivismen. Han pekar ut att den positiva vetenskapen alltid fortlever i ljuset av sin nyttighet. Men vi måste också ställa oss frågan: Vilken mening återstår att finna i en text utan författarnamn?
Det hastiga och spektakulära prioriteras på bekostnad av det eftertänksamma.
Det finns en annan väsentlig aspekt med AI som handlar om dess konsekvenser för den enskilde forskaren. Vi vet om att den noggranna läsningen och det omsorgsfulla skrivandet sätter oss i förbindelse med de människor vi läser, kommenterar och skriver om. Att publicera sig i ett ämne som andra forskare och författare reflekterar över eller har skrivit om, skapar ett vetenskapligt genealogiskt sammanhang och känslomässiga band. Vi hör ihop med historien, samtiden och framtiden.
Christensen avslutar vårt skriftliga utbyte med att betona att forskningens essens mycket väl kan förloras i en värld som drunknar i ett informationsöverflöd utan mänskligt ursprung. Kanske är den förlusten av större betydelse än vad vi idag förstår.
I kölvattnet av den samhälleliga utvecklingen följer allt större svårigheter att underkasta sig ett gediget och ansvarsfullt tankearbete; att ge sig tid att enträget läsa, tänka och skriva. Det hastiga och spektakulära prioriteras på bekostnad av det eftertänksamma.
Genomarbetade texter i kontrast till tanklösa hugskott blir alltmer sällsynta. Vederhäftiga och komplexa tankar byggda på inträngande kunskap tenderar att hamna i skymundan och tycks stå allt lägre i kurs.
Vart är vi på väg?