”Jag har alltid burit en grundton av vemod”, berättar ärkebiskopen Martin Modéus.
På sin dator för han ett slags dödsbok, där han samlar minnesannonser av släktingar och vänner som gått bort.
Den här dysterheten tacklar han med bibelberättelser, psalmer och bön – eller andlig friskvård, som han själv kallar det.
Både psalmer och böner är återkommande inslag i ett småputtrigt sommarprat om kyrkans roll i både den goda och onda världen, varvat med personliga reflektioner och bibelcitat.
”Vi ska vara roliga, men inte så roliga att folk inte vill hålla oss i handen när de ska dö.” Rådet får han av en kollega, och med ett yrke där man behöver stå stadigt för personer i kris är det säkert ett gott sådant.
Men i ett sommarprat skadar det inte att bryta harmonin då och då. Det är förvisso skönt att låta sig vaggas av den sävliga småländskan och det långsamma berättandet.
Men det medför också en viss risk att nicka till.