Våra grannars mästerskapssommar strandade i Florida natten mot söndag.
Lite skönt – tänk er svansföringen vid medalj – men Ståle Solbakkens finfina lag bjöd på en lika finfin insats mot England och var det bättre laget i andra halvlek. De föll snöpligt efter ett taffligt målvaktsingripande av Örjan Nyland, som annars gjort en bra turnering.
Som svensk är det bara att erkänna hur det ligger till. Försvinnande små marginaler stod mellan Norge och semifinal. Segrarna mot Elfenbenskusten och Brasilien förgyller deras insatser i Nordamerika. Skandinavien har en ny herre på täppan.
För svensk del kommer allt som ännu en läglig väckarklocka.
Vad ska vi skylla på, egentligen?
Succégänget från andra sidan gränsen spelar sin fotboll på konstgräs lite här och var, i ogynnsamma väderförhållanden, med en säsong som pågår vår-höst och dessutom utkämpas mellan enbart medlemsägda klubbar.
Per capita produceras numera fotboll i världsklass där borta, vilket raderar utrymmet för ursäkter hos oss. Norge har skickat ett klubblag, Bodö/Glimt, till Champions Leagues slutspel och därefter sitt landslag så här nära en VM-semi.
De föll mot en stormakt på den internationella fotbollsscenen, ledd av en trollbindande Jude Bellingham i Miami.
Även om Englands herrar inte vunnit något sedan 1966 går det inte att beskriva på annat sätt. Semifinal i VM 2018, final i EM 2021, kvartsfinal i Qatar och därefter final i EM även 2024. Nu väntar ännu en semifinal, efter en av deras svagaste insatser i sommar.
Men Norge rasade också ut ur VM i ännu en förpestande dimma av otydliga VAR-situationer.
Haalands knuff var inget särskilt
Stackars Norge.
Det fanns något ovärdigt med att det tog slut på det här sättet. Bilderna på Solbakkens försök att vädja till domaren Pericot vid videoskärmen gjorde ont.
Bedömningen av Heggems bortdömda 2-1-mål i andra halvlek går förstås inte att smälta, bortse ifrån eller lita fullt ut på. Inte om man tar hänsyn till sammanhanget.
Alla som tittar på fotboll regelbundet vet att hörnor är brottningsmatcher där lite vad som helst tillåts. I alla fall allra oftast. Haalands knuff var inget särskilt.
Här kom trots det ett VAR-ingrepp som bar stora likheter med det som gjorde att 2-0-målet för Egypten mot Argentina försvann från resultattavlan. Det kändes helt malplacerat, som hämtat ur en separat, obekant tillämpning, och orättvist.
Visst kunde man förstå idén bakom att döma frispark när man tittade nära på situationen isolerad, men här bröts den ut ur ett välkänt flöde och användes för att hindra en underdog i ett känsligt läge.
Igen.
Mitt problem är VAR – fortfarande
Mitt problem är inte huruvida Elliot Anderson passade på att lägga sig bakåt när han knuffades av Erling Haaland, eller om situationen faktiskt var ett regelövertramp, så var det kanske.
Problemet är linjen som domarna väntas följa, och konsekvenserna det får när hela världen livestreamar en obduktion av deras resa mot ett annat beslut.
Mitt problem är VAR. Fortfarande. Efter tio år. Kanske mer än någonsin.
Precis som i fallet med de många konspirationsteorier som översvämmar internet just nu är det inneboende löftet som kommer med VAR huvudboven.
Om objektiv rättvisa kablas ut till alla finns inget skäl för någon att komma fram till något annat. I stället håller höjdpunktspaketen med domslut på att äta upp upplevelsen av VM. I match efter match, situation efter situation, inträffar saker som griper tag i händelseutvecklingen och dominerar berättelsen.
Varför fick inte Sander Berge straff när han knuffades i ryggen? Vilken var egentligen Djed Spences intention när han föll mot Oscar Bobb? Valde han att sätta benet mellan norrmannens och falla? Kanske har Fifa köpt in tankeläsarteknologi?
Det verkar så. Spence gjorde det med flit! Ropade domaren.
Skulle Kane haft frispark innan 1-0?
Vänta nu. Tog bollen i kameravajern innan 1-1? Vad sa Fifa:s inbyggda chip som för några veckor sedan användes för att avgöra om bollen hade snuddat vid Josip Gvardiols hårstrå mot Portugal och således offsideställde en lagkamrat när kroaterna fick sitt tredje mål bortdömt?
Jaså, ingenting? Men har ni sett bilderna?
VAR är ett mikroskop
Så här håller det på.
Innan VAR skar stora sår i världens bästa sport var domsluten tolkningar.
Alla visste att det var subjektivitet inblandat, och just därför kunde man – i alla fall jag – leva med att olika domare bedömde olika situationer på olika sätt. Ibland dominerade det efterspelet, ofta alldeles för mycket, men det var aldrig så här, källan till en hel tv-upplevelse under ett mästerskap, ett ämne för Ovala rummet, en komponent som asfalterat utrymmet för taktisk analys och vänt upp och ned på hela turneringens flöde.
Skälet är att VAR är ett perverst mikroskop. Vi ser tolkningarna celldela sig på skärmen. Missnöjet och misstankarna mot domarna under VM växer inte bara för att ingreppen tenderar att förvirra mer än förklara, utan eftersom subjektiviteten har blivit outhärdlig.
Mänsklig inblandning ses i bästa fall som en signal om mygel, ursprungskällan för tolkningen kan rimligen bara vara uppdraget att gynna ett lag och sabotera för ett annat.
I sämsta fall har VAR gjort människans inblandning oacceptabel hur den än yttrar sig.