Blir det några barn gjorda i sommar, eller är det stopp i bebismakandet tills efter valet?
Då det kanske klarnar vilka belöningar, om några, som staten kommer att strössla över dem som gör sitt för att trampet av små fötter ska höras mer i Sverige.
För det förstår man ju att den som lockas av några extra slantar till denna grad, gärna vill veta och inte gissa vilka av partiernas förslag som blir verklighet.
Vänsterpartiets bebispeng på 15 000 kronor till förstföderskor, plus höjt barnbidrag? Kristdemokraternas ännu högre barnbidrag, tvåtusen kronor i månaden? Kanske Moderaternas höjda rutavdrag lockar, särskilt ihop med samma partis sänkta skatt för barnfamiljer med femtusen per månad?
Den som vill veta vad Socialdemokraterna har för förslag – och samtidigt effektivt avleda eventuella impulser att fortplanta sig – kan distrahera sig med Socialdemokraternas 90 minuter långa avslappningspodd Koppla av med Hultqvist.
Där läser den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist (S) upp alla de politiska förslag som S antog under sin kongress förra året, 531 stycken, däribland några med familjepolitisk bäring: högre bostadsbidrag, högre barnbidrag och en tredelning av föräldraförsäkringen så att fler dagar viks för respektive förälder.
Det som KD, som vill ta bort de så kallade pappamånaderna och låta föräldrarna fördela dagarna fritt, kallar ”tvångskvotering”.
Men knappast kan duttande med riktade skattesänkningar, högre bidrag och engångsutbetalningar öka fertiliteten. Ingen blir väl förälder för att det är lönsamt i krasst ekonomiska termer – den som vill maxa tjockleken på sin egen plånbok avstår nog i så fall hellre helt. Enligt den oberoende nättjänsten Föräldrakalkylatorn kostar det i genomsnitt 999 600 kronor att uppfostra ett barn till 18 års ålder, exklusive boende.
Men fler barn tycks behövas, åtminstone på längre sikt, enligt delrapporter från utredningen För en framtid med barn som socialminister Jakob Forssmed (KD) tillsatte för ett år sedan.
”En stabil demografisk utveckling är avgörande för långsiktigt hållbara offentliga finanser och en högre ekonomisk tillväxt”, skriver utredarna Åsa Hansson och Kristoffer Lundberg i en debattartikel i Svenska Dagbladet (6/7).
Utredarna skriver också att minskat barnafödande först faktiskt gynnar samhällsekonomin och att negativa effekter märks först under nästa halvsekel.
Då är det för sent att få fram de barn som aldrig blev till. Vilka ska då arbeta, betala skatt och ta hand om äldre – om invandring inte anses önskvärd?
”Ekonomisk trygghet och stabilitet är något som gör att man vågar bilda familj”, sade Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ida Gabrielsson i en debatt med Jakob Forssmed i Aktuellt (1/7).
Socialministern beskrev ett samhälle med färre barn:
”Det blir mindre innovativt, förskolor stänger, några år senare stänger skolorna, sedan stänger arbetsplatser, sedan stänger universitet, det där är ingen utveckling som skänker hopp och framtidstro”, sade han.
Varpå Ida Gabrielsson menade att politiken inte ska hålla på med styrmedel för ökad fertilitet – som den bebispeng hennes parti föreslår? – för det är ju helheten som räknas:
”Vi ska väl ändå ha framtidstro och möjliggöra för människor att skaffa så många barn de har lust till”, sade hon.
Och för den uppfattningen får Gabrielsson, ironiskt nog, stöd av socialministerns utredare Åsa Hansson som snarare efterlyser strukturreformer:
”Om man då kan underlätta för ungdomar och unga vuxna att etablera sig tidigare, hitta en bostad, få ett arbete, så tror jag det skulle hjälpa till”, sade hon i ett inslag.
Javisst. Unga människor har idag svårt att flytta hemifrån och svårt att hitta jobb. Om de dessutom oroar sig för en framtid med krig och klimatförändringar är det inte utan fog.
Så nog skulle många unga hellre se bostadspolitik, utbildningspolitik och arbetsmarknadspolitik som jobbar för dem och deras möjligheter, snarare än valfläsk och kladdig fertilitetspolitik. Gärna också klimatpolitik, energipolitik och utrikespolitik som strävar efter en bättre framtid i en stabilare värld.
Sedan finns ju möjligheten att vikande födelsetal i länder som Sverige beror på att det vänsterpartisten Ida Gabrielsson efterfrågar redan är uppnått. För de allra flesta har ju faktiskt möjlighet att skaffa precis så många barn de har lust till.
Till exempel ett barn. Eller noll.