Att tala om att ”vargen står i barnens hage” är ett effektivt grepp för företrädare för lantbrukare och markägare (Aktuella frågor 5/7). Få saker väcker starkare känslor än tanken på hot mot barn. Men just därför är den problematisk. Den händelse som lantbrukarna och markägarna utgår ifrån handlar om en ponny som dödades i en hästhage i södra Skåne, inte om ett angrepp mot barn.
När debatten flyttas från en faktisk händelse till associationer om barns säkerhet riskerar känslorna att ta över på bekostnad av sakfrågan. Starka känslor räcker inte som rovdjurspolitik.
Lantbrukarna och markägarna för ett långtgående resonemang – från ett enskilt angrepp till hot mot livsmedelsberedskap, biologisk mångfald och landsbygdens framtid – utan att visa att sambanden finns.
Samtidigt uteblir svaret på den viktigaste frågan: Vad är alternativet? Lantbrukarna och markägarna antyder att politiken måste förändras, men säger inte hur. Ska antalet vargar i Sverige bli än färre? Ska skyddsjakten utökas – alltså jakt på vargar som bedöms orsaka skada? Ska Sverige försöka kringgå de regler som gäller?
Sverige är bundet av internationella konventioner, EU-rätten och den egna lagstiftningen att bevara vargen som art. Att leta efter kryphål eller ännu en gång flytta de rättsliga gränserna har redan lett till konflikter och rättsliga prövningar. Det är ingen hållbar strategi för vare sig djurägare eller naturvård.
Den konstruktiva vägen är att göra det möjligt för tamdjur och rovdjur att samexistera där det är möjligt. Staten bör ta ett betydligt större ansvar för att finansiera och stödja utvecklingen av förebyggande åtgärder som rovdjursavvisande stängsel, AI-kameror med olika automatiska larm, drönare för tillsyn och boskapsvaktande hundar. Det är investeringar som minskar angrepp.
Den nuvarande regeringens prioriteringar är svåra att förstå. Hundratals miljoner kronor har avsatts för att minska vargstammen till en referensnivå på 170 djur, trots att den inriktningen också har stoppats i domstol.
Om motsvarande politiska vilja och resurser i stället riktades mot förebyggande åtgärder skulle djurägare få ett betydligt bättre skydd här och nu. Pengarna tycks alltså inte saknas. Det som saknas är den politiska viljan att satsa på lösningar som fungerar i praktiken.
Den verkliga skiljelinjen går därför inte mellan den som värnar vargen och den som värnar tamdjuren. Den går mellan en politik som försöker lösa konflikter genom återkommande strider om vargstammens storlek och en politik som satsar på att förebygga angrepp och minska motsättningarna. Den senare vägen gynnar bäst både djurägare, landsbygden och naturen.
SKRIBENTEN
Kjell Bäcklund, generalsekreterare för Svenska rovdjursföreningen
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.