Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
KIEV | Klockan 19.41 tjöt det första flyglarmet på min telefon. Drönare. Men faran blåstes över redan efter tre minuter. Nästa larm kom bara åtta minuter senare. Det larmet varade i över elva timmar. Det blev en av Kievs svåraste och längsta nätter.
Redan tidigt på kvällen stod det klart att natten skulle bli något annat än de larm som Kievborna normalt sett rycker på axlarna åt. Varningarna om ett större ryskt angrepp med ballistiska robotar kom både i de Telegramkanaler som Kievborna följer, ungefär som vi svenskar tittar på en väderapp, och från myndigheterna. President Zelenskyj avslutade ett besök på Irland i förtid och uppmanade folk att söka sig till skyddsrum.
Jag mötte en kvinna vid Gyllene portens tunnelbanestation. Hon bar en madrass under armen, beredd på en lång natt. Hon var inte ensam. Många tog med sig barn, campingstolar, tält och sovsäckar och begav sig ner i underjorden. Den här natten kom över 50 000 människor att samlas på perronger och i underjordiska gångar, precis som Londonborna gjorde för snart 90 år sedan under Blitzen.
Men alla gick inte till ett skyddsrum. Hon med katten tillbringade natten i en korridor. En annan, som bor för högt upp, stannade i lägenheten och fick se de ryska drönarna och robotarna slå mot Kiev på natthimlen, med eld, rök och spårljus från luftvärnet. Många Kievbor har lärt sig att acceptera ödet – händer det så händer det. Krig är skoningslöst och blint, men livet måste levas. Om man alltid oroar sig för döden kommer det inte att finnas kraft att leva.
I den första vågen skickade Ryssland närmare 500 drönare av olika slag, attackdrönare och skenmålsdrönare. Detta för att överbelasta det ukrainska luftförsvaret, som lyckades störa eller skjuta ned de allra flesta. En av de nedskjutna drönarna träffade ett hotell som började brinna i centrala Kiev, inte långt från oss. Från vårt hotell hörde man både det ukrainska luftvärnet och smällen från explosionen.
I det annars tysta skyddsrummet blev det högre ljudvolym när det visade sig att några tyska biståndsarbetare hade kollegor på det drabbade hotellet. De behövde evakueras till vårt.
Vid det här laget var det fullt i skyddsrummet, som låg i det nedre garaget. Varm och kvav luft, snarkningar och här och där lyste det matta skenet från mobiler. Kanske en film för att fördriva tiden eller surfande efter besked om vad som hände där ute och lugnande svar till anhöriga. Sängarna var tagna sedan länge, saccosäckarna och sofforna likaså. Det som återstod för eftersläntrare, de som inte gick ner förrän de ballistiska robotarna kom, var golv eller stolar.
Nästa våg var robotarna. Det var troligen det mest omfattande angreppet med ballistiska robotar som har skett i historien mot en och samma stad vid en och samma tidpunkt.
En ballistisk robot bär sin förstörelse i kombinationen av hastighet och omkring ett halvt ton sprängmedel. Den skjuts upp i en bana för att i slutet närma sig målet brant, ja närmast vertikalt. Det gör den svår att bekämpa när den rusar mot marken i runt 2 000 meter i sekunden. Kraften i hastighet och explosion skapar effekt.
Fönster krossas inte, utan trycks inåt, dörrar kastas ur karmar, väggar förvandlas till damm, tegel, armeringsjärn och minnen av det som en gång fanns här.
En dusch, någon timmes sömn i säng och sedan frukost.
Strax före klockan två hörde vi smällarna, dova som åskväder i fjärran, men ändå annorlunda. Den ryska terrorn släpptes lös mot bostadshus, Röda Korsets anläggning, en ambulansstation och ett lager som innehöll 800 000 böcker som aldrig kommer att läsas.
Attackerna gjorde att Kiev mötte gryningen insvept i rök. En doft av bränt gummi nådde oss i skyddsrummet. Minst 30 dog och ett 90-tal skadades.
Klockan 7.05 blåstes faran över. Star Wars-skådespelaren Mark Hamills röst fyllde skyddsrummet med: ”The air alert is over. May the Force be with you.” När Imperiet bombar är Luke Skywalkers röst en tröst.
En dusch, någon timmes sömn i säng och sedan frukost. Därute kämpade räddningsmanskap med raserade hus och brinnande lager. För de värst drabbade handlade det om att samla ihop spillror och rester av liv och livsverk. Men för de flesta Kievborna började en vanlig arbetsdag. En dag med återhållen vrede och sorg, men där livet måste gå vidare.
Gator, kontor och affärer fylldes. Restauranger öppnade och lunchmöten genomfördes som planerat. Vardag är motståndskraft. Kiev är en stad som förenar mod och livskraft, framtid och historia, kamp och hopp. Barer som finns i källare på bakgårdar. Väl skyddade, men för den som vet vart man ska gå, öppnar de dörrar till unika upplevelser. Ibland med lösenord, ibland en öppen del och en del som man får komma in i endast med rätt sällskap. Restaurangerna i det jordbruksrika Ukraina bjuder på kulinariska upplevelser med modern gastronomi; här möts ukrainskt, krimtatariskt, georgiskt och västerländskt i ett utbud som imponerar. Kiev är också en modestad som förenar traditionella symboler och moderna uttryck, med både krig och fred.
Den dag vapenvilan väl kommer blir Kiev den hetaste destinationen för Europas unga, som vill uppleva alla dessa miljöer och den livskraft som finns. Bland de lite äldre kommer historia och kultur att locka, som Grottklostret med sin tusenåriga historia och som alltjämt utgör en frontlinje i den kulturella, historiska och religiösa frigörelsen från Moskva. Efter tre års överklaganden biter sig fortfarande 140 Moskvamunkar kvar på området. De tillhör en kyrka, återuppväckt av Stalin och ställd under tjeckisternas kontroll.
Ukraina vet vad de kämpar emot. Ryssland kommer inte att vinna.
På gatan går en ung kvinna med en tygkasse. Texten lyder: ”Sex is good, Putin’s death is better.”