Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Jag firade nationaldagen i Prag – med arbete.
Men jag klagar verkligen inte. Det var ett ”firande” som fick mig att känna tacksamhet över mitt yrkesval. Runt arbetsbordet satt nämligen svensklärare från Öst- och Centraleuropa. Människor som ägnat en stor del av sitt liv åt att lära sina landsmän svenska – ett språk från Europas utkant. Man finner dem i Sofia och Tbilisi, Kiev och Zagreb, men inte bara där. Cirka 500 lärare vid fler än 200 universitet arbetar med detta lilla språk, och därtill kommer över 30 000 studenter.
Det är märkligt hur sällan man hör talas om alla dessa ambassadörer.
Man måste ändå fråga sig: varför gör de det?
Svaren man får varierar. Det kan handla om ett intresse för nordisk mytologi, eller heavy metal (musikgenren), eller Lagerlöf, Bergman och Bellman. Eller – faktiskt – det svenska språkets skönhet, med sina utdragna vokaler och sin lätt vemodigt sjungande intonation.
För många börjar det med en bok. Eller en film. En lärare från Brno, Tjeckiens andra stad, berättar hur hon, som egentligen skulle läsa till psykolog, bara ville koppla av en stund, fastnade framför tv:n. Och därmed också för svenskan. Filmen var Fucking Åmål. Tack även Lukas Moodyson.
Det är märkligt hur sällan man hör talas om alla dessa ambassadörer.
Då har ändå kulturens betydelse för nationell motståndskraft fått allt större uppmärksamhet, och regeringen beskriver beredskap som en bärande del i sin kulturpolitik.
De verkar mer lågmält, men genom den kraftfullaste kulturkanalen av alla – språket.
Även intresset för mjuk makt har vuxit under senare år. Den bärande idén här verkar vara att visa upp och marknadsföra Sverige. Att presentera det bästa som landet har att erbjuda. Mycket har kommit att handla om Sverigebilden, och om att få den att flyga över jorden.
Men i skuggan av det mer officiella arbetet med Sverigebilden verkar alltså de här svensklärarna. Och deras arbete påverkar också Sverigebilden eller, borde man kanske säga, Sverigebilderna. Dagligen bidrar de till att vårt lilla land får ny uppmärksamhet och nya vänner, om än utanför de mer glansfulla salarna där de mer officiella Sverigerepresentanterna berättar om Sveriges förträfflighet.
Lärarna tar en annan väg. De verkar mer lågmält, men genom den kraftfullaste kulturkanalen av alla – språket. Vare sig de reder ut svenskans ordföljd, sje-ljudets variationer eller Orsamålets olika kasus, öppnar de dörrar in till det svenska, och till Sverige.
På så sätt kopplar de samman alla dessa studenter med Sverige, ibland kan de också få draghjälp av Djungelvrål, hemgjorda semlor eller en midsommarstång iklädd ungerska löv.
Det är snarare många bilder av Sverige som träder fram och som gör att vårt land får spridning över världen.
En och annan blir översättare och bidrar till både deckarunder och andra läsunder. Och lägger grunden för relationer mellan Sverige och omvärlden med en mer långsiktig genomslagskraft än kampanjer och strategidokument.
När vi talar om internationella relationer tänker vi på toppmöten, statsbesök och diplomater. Men internationella relationer skapas också genom alla dessa små förbindelser mellan lärare, forskare, översättare, studenter och kulturutövare som under lång tid utvecklar kunskap om och känsla för Sverige, utan att någonsin nämna ”Sverigebilden”.
Det är snarare många bilder av Sverige som träder fram och som gör att vårt land får spridning över världen. Svensklärarna är som kapillärer, osynliga var för sig, men avgörande för att hålla kontakten mellan Sverige och omvärlden levande, även i det lilla.
Det är relationer som inte gör så mycket väsen av sig, men som är betydelsefulla i en mycket osäker värld, där vi behöver alla vänner vi kan få.