Christine Antaya är skribent på kultursidan.
I den senaste säsongen av den populära sjukhusserien ”The pitt” kommer en höggravid kvinna in till akuten med feber. När hon tillfrågas om var hon går på mödravård, svarar kvinnan att hon inte haft någon kontakt med vården, att hon ska ha en ”wild birth” och föda utan hjälp. ”Kvinnor har fött barn helt själva i tusentals år”, säger hon.
Det stämmer naturligtvis inte. Kvinnor har fött barn omgivna av andra kvinnor.
Barnafödandets många kvinnor är temat i den Bjuvbaserade konstnären Jenny Kalliokuljus utställning ”Livets långa näsa, eller Profylaxoratoriet” på Ystad konstmuseum (t o m 1/11). Kalliokulju har i tidigare verk utforskat föräldraskapet, bland annat i en opera som sattes upp på Moderna museet i fjol. När hon ställer ut just i Ystad är ämnet givet: barnmorskan Signe Jansson.
Som bosatt i Skåne tycks man bara veta att Ystad är speciellt. Allt beror på en kvinna, Signe Jansson, superbarnmorskan vars namn pryder ett pågatåg och som på 1970-talet revolutionerade förlossningsvården i Sverige bland annat genom att popularisera profylaxandningen och släppa in pappan i rummet.
I utställningens inre rum finns en liten målning av en kvinna som föder på huk, inspirerat av att Jansson som ung på en resa i Frankrike var med på en förlossning där den leende kvinnan själv tog emot sitt barn. Detta var långt ifrån traditionen att förlösas liggande på rygg, en position som blev poppis för att (den manliga) läkaren lättare skulle kunna ha uppsikt.
Kalliokulju väver samman personliga erfarenheter – i ett ljudspår berättar konstnärens mamma och mormor om sina förlossningar – med en bredare berättelse om synen på barnafödandet samt om vem som hjälpt till, tydligast gestaltad i en stor målning med porträtt av olika historiska figurer.
Utställningen är en korsning mellan livmoder och lekrum, med mjuka textilverk och rosa golv. Många av verken, inklusive en enorm näsa, kommer att aktiveras i oktober, i ett performanceverk med musik där Signe är en av huvudpersonerna. Den otyglade, mjuka totalinstallationen fungerar som en visuell allegori över motståndet mot förlossningsvårdens mer rigida och inte sällan visuellt fula sidor, som färglösa och sterila sjukhusrum.
I kontrast framstår handlingen i ”The pitt” som en pervertering av motrörelsen mot medikaliseringen av barnafödandet. Idén är dock inte tagen ur luften, manusförfattarna har säkert inspirerats av influencers som förespråkar graviditeter utan kontakt med utbildade barnmorskor, där oassisterade förlossningar lett till att barn har dött.
Bland återkommande rubriker om underbemanning och nedskärningar inom kvinnosjukvården tänker jag på att Signe Janssons Ystad kanske är viktigast som idé. Känner man sig maktlös eller tveksam inför den svenska förlossningsvården framstår hennes tankar om att erbjuda ”hemförlossning på sjukhus” som en tröst, oavsett om man orkar åka de extra milen dit, oavsett om det verkligen är så mjukt och familjärt som man vill tro.
Jag tror att de flesta vet att barnafödande inte enbart är en medicinsk procedur. Man stapplar inte in på sjukhuset och blir förlöst, som att dra ut en riktigt djupt sittande tand. Det är ett kroppsligt, mentalt och oförutsägbart arbete. Den stora gråzon som är graviditet och födande har gett upphov till en massa föreställningar och uppmaningar genom historien, inte minst i vår tid av individualism och kontrollbehov.
Ingen kan garantera en rosenskimrande förlossning. Men Kalliokuljus utställning påminner om att det är ett ideal värt att hålla fast vid, och att det aldrig har varit ett ensamarbete.