Sommaren är en tid då många stadsbor upptäcker Sverige. Majoriteten av svenskarna semestrar på hemmaplan och att upptäcka nya delar av landet är ett vanligt motiv. Något som däremot är svårt att upptäcka är vilket landskap man befinner sig i.
Varje kommun och länsgräns man passerar är prydligt skyltad på större svenska vägar. Även fornminnen, historiska hus, turistvägar och ruiner är ofta skyltade. Landskapen saknar dock helt skyltning, trots att de är en central del av vårt kulturarv och fortfarande levande identiteter på många håll i Sverige. Det gäller inte minst Skåne, Bohuslän, Dalarna, Gotland, Jämtland och Småland. Landskapsidentiteten blir ofta starkare ju längre bort från storstäderna man kommer.
Jag har som opinionsbildare återkommit till denna fråga flera gånger. Sveriges hembygdsförbund har tagit ställning för skyltarna. Riksdagsledamoten Mathias Bengtsson (KD) har motionerat om frågan flera år i rad. Men redan 1985 förde riksdagsledamoten Marianne Karlsson (C) fram frågan i riksdagen. Det hjälper dock föga. Riksdagsmotioner avslås i regel i klump och utan ingående motivering. I sig ett uttryck för våra folkvaldas bristande reella inflytande.
Regeringen har sällan tid att prioritera den här typen av frågor. Myndigheterna skyller på varandra. Både Trafikverket eller Riksantikvarieämbetet har på direkt fråga sagt att de är positiva till att det sätts upp landskapsskyltar men Trafikverket menar att det behövs ett politiskt initiativ.
Problemet är att landskapen saknar officiella representanter. Kungahuset har vårdat minnet av dem, men får som bekant inte ta politiska initiativ. Till skillnad från kommuner och län är inte landskapen representerade i några kommittéer.
Det säger något om hur Sverige styrs. Frågor som inte passar in i de byråkratiska mallarna blir liggande obesvarade. För det finns egentligen ingen politisk opinion eller något parti som motsätter sig att sätta upp skyltarna. Tvärtom verkar de flesta tycka att det är en rimlig idé. Det finns bara ingen med makt att göra det som tar initiativet.
Trafikverket skulle troligtvis kunna göra det på eget initiativ om verket inte av tog det säkra före det osäkra och väntade på politiska beslut. Men det är också en orimlig ordning att tjänstemäns personliga prioriteringar ska vara avgörande. Regeringen styr ogärna på detaljnivå och Riksdagen är i praktiken maktlös i många frågor.
Det här är en bekväm ordning för alla inblandade men det skapar frustration i tusentals småfrågor där folkviljan inte kan få genomslag. Landskapsskyltarna är dessutom inte en så liten fråga som det kan verka. Miljontals människor rör sig varje år på svenska vägar. Landskapsskyltar längs vägen – svensk demokrati har sina rötter i landskapens självbestämmande – skulle troligen ge ett bredare genomslag för det svenska kulturarvet än hela kulturkanonutredningen.
Landskapsskyltar skulle uppskattas av såväl utländska turister, stadsbor på upptäcktsfärd som lokalpatrioter på landsbygden. En fråga som alla kan enas kring. Men som till skillnad från själlösa läns- och kommungränser inte passar in i den byråkratiska statsapparaten.