Styrs politiken av fakta eller känslor? Ungefär så formuleras frågan i två nyskrivna ledartexter, av Svenska Dagbladets Lena Andersson (SvD 5/7) respektive denna ledarsidas sommarvikarie Klas A.M. Eriksson (GP 6/7). Egentligen är frågan överflödig. När såg ni senast bilreklam som listade alla tekniska specifikationer? Eller reklam för toalettpapper som visar vad det används till?
Svaret är naturligtvis att ni inte har sett någon sådan reklam. Ni har sett glänsande bilar som kör på tomma raksträckor i solnedgången. Och ni har sett reklam som på något vis förknippar toalettpapper med lamm. Men de båda texterna förtjänar ett djupare svar än så.
I Anderssons text är det samhällsandan som är problemet, eftersom den är känslostyrd och därmed stänger vägen för borgerliga partier. Men vänstern har inget monopol på känslor och det finns gott om både nuvarande och tidigare högerpolitiker som visar det. Människor har moral och värderingar. De robotväljare som Andersson tycks efterlysa finns helt enkelt inte.
I Erikssons text är det inte väljarnas förnuft som brister, utan politikernas. De byter åsikter, avskedar myndighetspersonal och lyssnar inte på Lagrådet. Men partier förändras för att samhället i övrigt gör det och för att både medlemmar och ledare successivt byts ut. Vad myndigheterna beträffar så är det bara de högsta cheferna som tillsätts och avsätts av regeringen. Vi talar om ett par hundra personer av omkring 300 000 statsanställda, om vi nu ska premiera statistik framför känslor. Och Lagrådet svarar inte inför väljarna, som politikerna gör.
Det är sant att många väljare lägger för lite tid på att förstå partiernas avvägningar. Det är även sant att medier ofta prioriterar det klickvänliga framför det viktiga. Och naturligtvis kan politiker brista i kunskap och omdöme. Men Anderssons och Erikssons ensidiga tro på ett objektivt förnuft blir inte mer realistisk för det. Politik handlar om, och bygger på, att vi människor inte är överens. Vi bedömer, prioriterar och värderar inte på samma sätt. Problemet uppstår inte när politiker vädjar till känslor, utan när de inte kan backa upp känslorna med fakta eller genomförbara idéer.
Debatten skulle snarare behöva mer av partiernas idéer om det goda samhället. Därefter kan de berätta hur det ska byggas, varpå journalister kan nagelfara deras lösningar. Men politik är inte, kan inte och ska inte vara tom på värderingar och känslor. För då bryts länken mellan väljare och valda, mellan mandatet och makten. Det skulle innebära ett långt större hot mot demokratin än att någon kommun drar in stödet till en palestinsk teatergrupp, eller att en riksdagsledamot kritiserar SVT.
Människor påverkas av fakta, men styrs av värderingar. De värderingarna utgör i sin tur byggstenarna i ett lands kultur, samhällsliv och politik. Den funktionen kan varken experter eller myndigheter fylla. Därmed är Anderssons och Erikssons djupa tro på förnuftet inte helt rationell, utan snarare en känsla.