Det blir ingen sista rodd, det är liksom inte läge.
Samtidigt som de triumferande engelska läktarna vrålar ut ”Wonderwall” applåderar norska spelare och supportrar innerligt varandra, innan de sedan går vidare mot en förlustutredning som gissningsvis kommer att pågå för alltid.
Norsk fotboll allra största match. Norsk fotbolls egen månlandning, som slutade med norsk fotbolls allra mest svårsmälta förlust.
Om inte. Om bara.
Om bara Alexander Sørloth hade passat i det där 2-mot-1-läget. Om bara Kristoffer Ajers nick gått en decimeter lägre. Om bara det bättre laget hade vunnit.
Om inte Torbjørn Heggems ledningsmål blivit bortdömt. Om inte matchens hela riktning hade påverkats av den hittills kanske allra mest bisarra av fotbollens alla vanvettskontroverser.
Att tappa ledningen i en VM-kvartsfinal efter en assist från en vajer...? Och att sedan få det nakna ögat pepparsprejat av teknologitokar?
I detta nu utgår jag ifrån att det mobiliseras i Oppland, Buskerud och Hordaland. Jag förutsätter att hundratusen morska nordmän radar upp sig, redo att påbörja marschen mot FIFA-högkvarteret i Zürich.
Jag förstår dem, förstår dem till fullo. Får jag bara frågan är det inte omöjligt att jag rafsar åt mig en högaffel och ansluter mig.
Norsk fotbolls egen Zapruder-film
Visserligen påstår FIFA att deras egen bollseismolog kan bevisa att inget särskilt har hänt – men vi ser ju alla att det helt enkelt inte stämmer. Samtidigt som bollen tangerar den där förbannade kameravajern så dyker den plötsligt och oväntat. Även spelarna ute på planen reagerar, försöker snabbt korrigera sina positioner.
Antingen genomgår bollen en tvåsekunderspunktering innan den mirakulöst blåser upp sig själv igen – eller så träffar den något som påverkar den.
Att FIFA säger att alla ska skingra sig och att allt är i sin ordning räcker liksom inte längre som förklaring längre. De olika kameravinklarna från den här matchen kommer framöver att utgöra norsk fotbolls egen Zapruder-film.
Och visst, allt det här hände i den första halvleken, så det var fortfarande väldigt mycket fotboll kvar att spela. Norge hade alltjämt möjligheten att vinna matchen, och de var på väldigt god väg att lyckas.
Med Declan Rice vid sidlinjen tog de rödblå över fullständigt, tryckte tillbaka England, skapade både hel- och halvchanser, satte en boll i ribban och en i nät.
Om inte. Om bara.
Över 90 minuter var Norge det tydligt bättre laget. Men i den 93:e minuten fladdrade den nya VM-bollen, Ørjan Nyland tog ett felbeslut och Jude Bellingham svepte in som en tropiktornado.
Hit men inte längre. Norsk fotbolls egen världsomsegling strandade i Miami.
Nu finns det en hel del människor som vill att den här texten nu ska skrivas med en avfärdande axelryckning, en ton som gör gällande att Norge egentligen inte åstadkommit något speciellt den här sommaren, att åtta lag minsann går till kvartsfinal i vartenda mästerskap.
Men den som driver den linjen har antingen inte uppfattat vad som faktiskt pågått – eller begriper inte vad vi alla egentligen har fotbollen till.
Har ni inte sett bilderna av hur ett helt folk slutet sig samman hemma i Norge? Har ni inte tagit in hur roddvågorna spridit sig över precis hela världen?
Det nationella värdet av ett mästerskap definieras inte nödvändigtvis av om äventyret tar slut i sextondel eller semifinal. Allt beror på förutsättningarna, på kontexten. Även om Spanien vinner hela turneringen är jag rätt säker på att den har betytt ännu mer för Kap Verde.
Betydelsen ligger inte i resultaten, utan i engagemanget.
Kort summerat: Mest entusiasm vinner. Ett landslag som lyckas skapa gemenskap och bygga samhörighet är ett landslag som säkrat sin plats i historien.
Störst entusiasm vinner
Minnena från båda sidan av Atlanten kommer att leva för alltid, för de minnena kommer ifrån sommaren som förändrade och förbättrade Norge, några av de största dagarna nationen överhuvudtaget har genomlevt.
Det är klart att det är lätt att hävda att den 24 maj 1967 objektivt sett var större än något annat, för det var då det för första gången hittades olja ute på Balderfeltet.
På ett sätt är det ju sant – den där oljan har onekligen också påverkat Norge rätt mycket – men på ett annat sätt är allt detta runt landslaget något som mäts i en helt annan valuta.
Ingen stod och jublade när någon ansiktslös Esso-höjdare kom med ett ogreppbart besked utifrån kontinentalsockeln. Inte en enda norrman vet var han eller hon befann sig när de först hörde talas om de där provborrningarna.
Alla kommer däremot att minnas var de var under den förtrollade natten då Norge slog Brasilien, de kommer att komma ihåg dygnet då de var såhär smärtsamt nära en semifinal.
Framtiden kommer att bevisa att det här norska mästerskapet har varit en landvinning med ett helt annat värde än något annat, ett värde för stort för att överhuvudtaget kvantifieras.
Mest engagemang, störst entusiasm vinner. Det är i alla fall så jag ser fotboll. Och om inte Norge är världsmästare enligt den här måttstocken så är de i alla fall bra jävla nära.