Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Erling Braut Haaland eller Harry Kane? Vem skulle kliva fram i den stekheta kvartsfinalen i Miami mellan Norge och England?
Svaret blev… Jude Bellingham.
Den 23-årige mittfältaren, till vardags i Real Madrid, kvitterade först Norges 1–0-ledning precis före paus och det var han som avgjorde i förlängningen då han var först på bollen efter en olycklig retur från Ørjan Nyland.
Den rutinerade målvakten kunde inte greppa Morgan Rogers skott som gick rakt på mål. Bollen gick ut till Jude Bellingham som var före de norska försvararna. En rejäl tavla av Nyland som blev matchavgörande.
Nyland revanscherade sig med dubbla räddningar i den andra förlängningskvarten, men förgäves. Norge orkade inte riktigt få till den forcering som behövdes för att utjämna och ta matchen till straffavgörande.
Anmärkningsvärt var framför allt att Norges förbundskapten Ståle Solbakken tog ut superstjärnan Erling Braut Haaland inför sista förlängningskvarten. Haaland gjorde sin sämsta match i VM, kom bara till avslut en enda gång, och fick lämna planen mållös, efter att ha gjort mål i 14 raka landskamper.
Det var en svidande förlust för ett starkt kämpande Norge. Ett riktigt tungt uttåg. De hade matchen i sin hand i långa stunder mot ett svajigt England. Drömmen om en plats i semifinalen var ju såå nära – men ändå så långt borta. Det här var en match som Norge faktiskt borde ha vunnit…
Efter en avvaktande inledning i hettan var det Norge som satte fart på matchen efter det första vätskeavbrottet. Med en högre och mer aggressiv press fick de England att göra enkla misstag.
Andreas Schjelderup gjorde 1–0 för Norge med en drömträff långt ut i straffområdet. Bollen gick över Jordan Pickford, stolpe-in – ett mål som chockade England och hela arenan. Målskytten själv firade genom att stå helt lugn och insupa den historiska känslan.
Norge spelade helt rätt, med ett tydligt lågt stående 4-5-1-försvar för att sedan snabbt ställa om i snabba kontringar. Det borde ha stått 2–0 efter fina möjligheter för Norge, men strax före pausvilan kunde Jude Bellingham istället snurra runt i straffområdet och sätta kvitteringen till 1–1.
På tv-bilderna syntes det att målet föregicks av att bollen tog i en vajer högt upp i arenan, men det blev aldrig någon VAR-granskning. Frågan är om kvitteringen då skulle ha godkänts.
I andra halvlek svarade Norge för en heroisk insats och hade ett mål inne som dok dömdes bort efter VAR-gransking, då Haaland knuffade Elliot Anderson precis innan hörnan slogs. Den franske domaren Clément Turpin hade mycket att stå i hela kvällen, för övrigt.
Det var kamp och kramp över hela planen i slutet av ordinarie tid. Spelare byttes ut och in och det märktes tydligt hur slitna många av dem var. Erling Braut Haaland fick inte chanserna, Norge slog inte de inlägg han ville ha men det var ändå något av en chock att han byttes ut till andra förlängningskvarten.
Innan dess hade Jude Bellingham avgjort, efter Ørjan Nylands ödesdigra målvaktsretur. Norge hade chansen att ro hem en historisk seger, att ta sig till semifinal i VM efter att tidigare slagit ut Brasilien, men det var England som tack vare rutin, smarta byten, lite tur – och Jude Bellingham kunde ta sig vidare.
Norge ska ha all heder av insatsen, både nu och i hela VM. Det norska laget har svarat för en historisk bragd, en av de allra största i norsk idrott, men det blir inget spel om medaljerna i VM. Bittert, såklart, men efter en nervös inledning visade det norska laget sin kollektiva styrka med en mix av gammal hederlig försvarsfotboll i kombination med en tydlig linje i sättet att attackera.
Men det blev Beatles ”Hey Jude” som ekade över hela arenan i Miami när slutsignalen gick. England tog sig vidare, utan att övertyga spelmässigt. En styrka i sig. Den mentala styrkan imponerar. Harry Kane lämnade matchen mållös, men då klev Jude Bellingham fram och avgjorde.