Medan äldre svenskar rankas som de lyckligaste i hela världen, kämpar unga vuxna i botten. Om internationella lyckoindex bara mätte unga svenskars mående skulle Sverige rasa från sin topplacering och hamna långt efter länder som Litauen och Kosovo närmare en 20:e plats. Unga i Sverige upplever i dag dubbelt så mycket ensamhet, tre gånger så mycket depressiva symptom och sju gånger så mycket ångest som den äldsta generationen.
Det är ett fullständigt systemfel. Vi har gjort allt enligt boken. Vi har pluggat, slitit på extrajobb, praktiserat gratis och byggt CV:t innan vi ens hunnit ta studenten. Hela livet har vi matats med löftet om och om igen: "Om du bara anstränger dig så kommer möjligheterna." Men när vi kliver ut i vuxenlivet möts vi inte av möjligheter. I stället möts vi av en stängd dörr.
Rättslösa nomader
I Stockholm är bostadsmarknaden inte bara dysfunktionell, den är direkt riggad mot unga. Att flytta hemifrån har förvandlats från ett naturligt vuxensteg till ett privilegium för dem med rika föräldrar eller rätt kontakter. Resten tvingas bo kvar i pojkrummet långt upp i tjugoårsåldern, leva som rättslösa nomader på en galen andrahandsmarknad, eller helt tacka nej till jobb och utbildningar.
Samtidigt biter sig ungdomsarbetslösheten fast. Arbetsmarknaden kräver år av erfarenhet för att ens bli anställd, men vägrar ge oss chansen att skaffa den. Det är ett moment 22 som låser ute en hel generation.
Och över allt detta hänger klimatkrisen som ett existentiellt hot. Vi har vuxit upp med vetskapen om att världen brinner. Vi ser extremväder, torka och vetenskapliga larmrapporter avlösa varandra. Ändå möts vi av politiker som stoppar huvudet i sanden, skjuter problemen framför sig och skickar slutnotan till oss. Det är inte konstigt att unga känner framtidsångest. Det konstiga är att inte fler är rasande.
Vi kräver bara det som tidigare generationer tog för givet: Ett jobb det går att leva på, ett eget hem, en beboelig planet och rätten att återta den framtidstro som en gång var ett signum för unga runtom i landet.
För samtidigt som våra ekonomiska möjligheter stryps, monteras våra fri- och rättigheter ned. Den personliga integriteten offras i snabb takt, rätten att protestera ifrågasätts och misstron mot unga växer i den politiska retoriken. Vi förväntas ta ett vuxet ansvar, men behandlas som statister utan faktiskt inflytande över de beslut som formar våra liv.
Dagens situation är inte en naturlag, det är resultatet av politisk feghet. Politik handlar om prioriteringar. Det går att bygga snabbare och mer, det går att sänka trösklarna till det första jobbet, och det går att genomföra en grön omställning. Men då krävs politiker som ser längre än till nästa opinionsmätning. Som vågar genomföra drastiska förändringar för att förenkla för unga och unga vuxna.
Unga kräver inga gräddfiler eller privilegier. Vi kräver bara det som tidigare generationer tog för givet: Ett jobb det går att leva på, ett eget hem, en beboelig planet och rätten att återta den framtidstro som en gång var ett signum för unga runtom i landet.
Rasmus Elfström, förbundsordförande Centerstudenter och riksdagskandidat (C)