Midsommardagen. Du vet vad det betyder: just det, att det i går var midsommarafton. Och ja, du åt för mycket. Fet sill är i och för sig nyttigt, men all den där vita krämfräshiga såsen var förstås onödig. Den underbara västerbottenpajen – varför tog du en extra bit, en riktigt stor en? Hur många köttbullar behöver man egentligen. Ölen och snapsen – vem vet hur många det blev? Jordgubbar är ju bra – men i och på tårta blir det mest socker och mättat fett, så det var inte heller bra. Sedan kändes det kört och du tog en ordentlig näve både från chokladskålen på vuxenbordet och från godisskålen på barnbordet.
Var det ungefär så? Och nu sitter du på förstukvisten och begrundar hur veckor av disciplin nollades i ett par nafs. Varför är det så svårt, undrar du. Varför är det så svårt att gå ner i vikt? Och varför är det så svårt att behålla vikten?
Gener, miljö, kultur och livssituation avgör hur svårt det är. Flera av dessa faktorer ligger helt eller delvis utom vår direkta påverkan. Ändå tänker vi huvudsakligen på vikt som en effekt av kontroll och självdisciplin. En smal kropp är ett slags kvalitetsstämpel på personligheten.
Men det håller på att ändras.
Sedan ett par år tillbaka finns för första gången mediciner som på riktigt hjälper mot övervikt: ursprungligen diabetesläkemedel, men som alltmer har kommit att användas för viktminskning. Vi kallar dem “ozempic” eftersom det är det mest kända varumärket, men det finns fler, av lite olika slag. De härmar alla ett naturligt hormon i tarmen som skapar en snabbare och mer långvarig mättnadskänsla samt mindre sug och aptit.
Användningen av medicinerna har exploderat. I USA tar en av åtta amerikaner någon form av substansen semaglutid. Och eftersom över 40 procent lider av fetma och långt fler är överviktiga, förväntas användningen fortsätta att stiga. I Sverige ökar också förskrivningarna för varje år. Förra året reglerade 350 000 svenskar sin aptit på kemisk väg. Då över hälften av alla svenskar har ett hälsovådligt BMI kan vi förvänta oss att förskrivningarna fortsätter öka, och snart kommer det att bli en klass- och rättvisefråga – varpå politikerna börjar lova subventionering.
Det är inget mindre än en revolution. Slutligen, efter decennier av forskning, verkar det finnas ett relativt ofarligt läkemedel som skyddar våra kroppar mot fetma.
Mänsklighetens historia har präglats av resursbrist, av svält, av jakt på kalorier. Våra hjärnor är naturligt programmerade att söka efter fett och sötma. I ett naturligare tillstånd är det bra överlevnadsfunktioner; i vårt överflöds- och snabbmatssamhälle kan dessa impulser bli dödliga. Nu finns det ett sätt att tämja dessa drivkrafter.
Fördelarna är uppenbara. Människor som riskerar sina leder och knän, hjärta, kärl och övriga organ kan få hjälp. Ozempic, Wegovy, Mounjaro och liknande mediciner räddar liv – inget tu tal om det. Men jag tror att det blir alltmer uppenbart att medicinerna är just mediciner, och inte hälsotillskott.
Biverkningarna är illamående, illaluktande rapningar och kräkningar, förstoppning och diarré. Det är de vanliga. De ovanligare är sådant som sviktande njurfunktion, synbortfall, hjärtproblem, gallsten, gallblåseinflammation och pankreatit. Alltså allt annat än ofarligt. Ingen rimlig människa borde vilja ta preparaten för att hantera ett par kilos övervikt, eller för att uppnå den där “perfekta”, underhudsbefriade filmstjärnekroppen. Ändå är det just det vi ser. Kändisarna är ännu smalare. De där som brukade vara lite runda är nu som ihoptvinnad ståltråd. Demi Moore ser ut som ett skelett med påklistrade muskler.
Lustigt nog förtar detta missbruk av viktmedicinerna själva poängen med stjärnornas glamorösa svältkroppar. Om de är resultatet av kemiska substanser försvinner glansen. Om alla kan bli smala är smalheten inte längre samma slags statusmarkör. “Ozempic” viskar jag tyst till bilderna på kändiskvinnorna som översvämmar mitt Facebookflöde. Deras trådsmala armar är lika onaturliga som deras orörliga, högglansiga pannor. Det blir så tydligt hur idiotiskt det där idealet är, när det numera kan uppnås genom injektioner av semaglutid. Om man någon gång hajar till är det inför bilden av en normalviktig kvinna: “Nej men så trevligt och hälsosamt det där ser ut då!”
Förutom de fysiska bieffekterna vittnar många om psykologiska bieffekter. Det tycks finnas en oförutsedd baksida av att frånta sig själv möjligheten att känna njutning och lust. Det är ju inte bara mat som blir ointressant. Även suget efter alkohol tycks avta och en del får minskad sexlust. Vad blir kvar av livet när vi inte längre söker njutning? En stor studie från förra året visar att risken för depression och självmordstankar stiger markant bland människor med ett långvarigt bruk av preparaten. Och det säger sig ju nästan självt: om vi stör ut dopaminsignalerna händer det något med hjärnan.
De flesta som tar medicinerna går ner i vikt. Mycket. Men de flesta som tar dem av viktminskningsskäl slutar också relativt snart med injektionerna: på grund av biverkningar, på grund av priset och på grund av att de tror att problemet är löst i och med viktnedgången. Äntligen en kropp man kan röra sig i, som man kan vara stolt över! Men övervikt är ju inte ett tillstånd som botas genom en kraftig viktnedgång, en gång för alla, varefter man kan leva på som vanligt. Den som under medicineringen inte har lärt sig att radikalt lägga om sin kost, inkludera rörelse i vardagen och tänka på mat på ett helt nytt sätt, kommer att gå upp alltsammans igen. Impulserna är tillbaka. Behovet av tröst och av att döva sina negativa känslor, hungern, suget, längtan efter njutning – inget av det som skapade övervikten har automatiskt förändrats.
Om fetma är en beroendesjukdom är problematiken lika komplex som vid annan beroendesjukdom, och inget som botas enbart genom en snabb viktnedgång.
Jag kan inte komma ifrån tanken samtidigt som preparaten räddar liv, så skjuter de grundproblematiken ännu längre bort från våra medvetanden. Överflödet har gjort oss avtrubbade. Ingen minns längre svälten eller knappheten. Vi talar bara om svårigheterna med att avstå. Moral är nästan uteslutande kopplat till att säga nej. Frosseri har verkligen blivit vår tids dödssynd. Men jag skulle vilja påstå att det verkligt moraliska förhållningssättet till mat är tacksamhet.
Ofta slänger man i sig maten, stressad eller lite för hungrig, kanske missnöjd med hur resultatet blev, tar en portion till, ångrar sig, slänger det sista. Så bortskämt. Vi borde stanna upp redan i livsmedelsaffären, gapa över bergen av färsk frukt och färggranna grönsaker. Tänk att jag kan få lägga en påse spenat i min vagn, ett knippe sparris, en knölig bit ingefära, djupröda tomater och i dessa tider den underbara färskpotatisen. Det borde fylla mig med förundran, varje gång. Missväxt är ett fenomen från historieböckerna, inget som har påverkat mina inköpsvanor eller innehållet i varukorgen.
Jag har bett bordsbön hela mitt liv, rabblat några ord jag lärde mig som barn. På senare år har jag börjat tänka på de där orden. På att jag faktiskt är tacksam för att jag tre gånger om dagen får inta näringsrika måltider. Varenda dag, varje år, hela mitt liv har jag kunnat äta mig mätt.
Jag tänker med vördnad på djuren som har slaktats för att jag ska få en proteinrik biff. “Tänk på barnen i Afrika som inte får mat” fick vi höra när vi var små och inte ville äta upp kålpuddingen. Ja, tänk på barnen i Sudan. Och tänk på dina förfäder, bara några generationer bort, som fick slita för brödfödan, ingalunda säkra på att de skulle lyckas sätta mat på bordet till hela familjen. I tacksamhet ser jag mina barn äta den näringsrika mat jag har privilegiet att ha både tid och råd att tillaga. Jag sätter fram en korg med nybakade fullkornsbullar. Inte en enda gång har jag behövt blanda bark i mjölet eller snåla med påläggen.
Maten är inte min fiende. Det är avtrubbningen, otacksamheten, tanklösheten. Men när jag äter i tacksamhet har jag också lättare att sluta i tid, att notera hur mättnadskänslan långsamt infinner sig. “Tack gode Gud för maten” betyder plötsligt något.