Är det dags för Fidelio nu? Som operatonsättare står Beethoven i skuggan av både Mozart och Rossini. Trots att hans enda opera ”Fidelio” handlar om revolt och befrielse, får spelet lätt något statiskt och stationärt över sig. Verket hör till tonsättarens så kallade heroiska period och är till stora delar komponerad ungefär samtidigt som ”Eroica-symfonin” och den dramatiska pianosonaten nr 23, ”Appassionata”.
Men frågan är med vilken blick och med vilka öron man närmar sig operan. På Läckö Slott lyckas i alla fall regissören Lisa Charlotte Friederich och dirigenten Simon Kim Phipps på ett sensationellt vis få fram det vibrerande mänskliga i detta fängelsedrama.
Heroismen i skildringen av Leonore som klär ut sig till man och tar tjänst som fångvaktare i fängelset där hennes man Florestan sitter fängslad på grund av sina misshagliga åsikter gentemot makten, är på en gång nedtonad och förstärkt. Det som träder fram är just den levande människan, utsatt och rådvill, viljestark och längtansfull.
Det är stortartat gjort.
Tolkningen tar sig förbi de romantiska klichéerna och placerar berättelsen i en alldaglig samtid. Skådespelarna bär helt vanliga kläder och det finns nästan ingen rekvisita förutom några lådor och en bänk. I stället för dramatiska gester och överdriven symbolik, använder sig föreställningen av små uttrycksmedel och ett noggrant lyssnande till det som sker i musiken. Och plötsligt går det att höra de enskilda förskjutningarna, hur raffinerat Beethoven arbetar med fräna rytmiska accenter och en sorts överhettning av spelet. Det är storartat gjort.
I inledningen av den andra akten ser den fängslade Florestan (Kjetil Støa) Leonore framför sig som en änglagestalt, något som kommenteras i musiken i en förunderlig oboepassage. Här är oboisten Sioban Losciale placerad direkt på scenen. I det avskalade samspelet med tenoren Kjetil Støas övergivenhetsfraser får musiken en tydlig kropp, den vandrar genom rummet och ändrar sig från sekund till sekund.
Den fascistiska repressionen, med den sadistiske fängelsedirektören Pizarro (Andreas Landin), ställs mot Leonores rättvisepatos och vilja att avslöja våldet, lögnerna och falskspelet. Sopranen Julia Sporsén fångar på ett drabbande vis det motsägelsefulla och Tintomaraliknande i den undflyende Leonore/Fidelio-gestalten, och den berömda arian om en möjlig förening med Florestan, ”Komm Hoffnung”, får en kontrastrik och ytterst övertygande skärpa. Även sopranen Agnes Auer är mycket bra som den mer troskyldiga Marzelline som förälskar sig i Fidelio, men föreställningen låter det sväva i ovisshet vem Leonore egentligen väljer som hjärtevän.
Mitt i det behärskade blir musiken enastående kraftfull.
Men det som verkligen gör intryck är rörligheten i det kollektiva spelet, i vindlande trio- och kvartettkonstellationer, och i gastkramande scener med de vitklädda fångarna utsatta för maktens övervåld. Mitt i det behärskade blir musiken enastående kraftfull, och samspelet med den reducerade orkestern är klockrent.