Jag har blivit mer känslosam med åren. Kan komma på mig själv med att hulka till och försöka hejda en plötslig gråtattack inifrån, när jag ser eller är med om något rörande. Inte sällan när den minste, den uträknade, den som på förhand dömts till nederlag får ett ögonblick av oväntad lycka och triumf på scenen. Som när den skotska fotbollsklubben Hibernians vinner en cuptitel första gången och supportrarna står kvar på arenan med tårar i ögonen och halsdukar i händerna, stilla och andäktigt sjungandes The Proclaimers låt ”Sunshine on Leith”. Tacksamhet över att få en andra chans och lite solsken en stund. Samma känsla som när de små och obetydliga nationerna i fotbolls-VM tar poäng eller gör ett oväntat mål. Kap Verde. Haiti. De fattiga mot de rika. Den minste mot den störste.
Min dotter tog studenten i juni. Det är mycket jag inte känner igen från min egen studenttid och får härbärgera i kategorin ”det här är inte din värld utan deras”. Nu är det mösspåtagning på Valborg och overaller till flaket som skall sprayas och handmålas med diverse personliga markörer som låttexter, gamingnamn, klubbmärken, flaggor, vänskapsrelationer etc. Det har blivit en livskarta, ”här är jag”, mer än en skyddsoverall. Och sedan själva flaket: lastbil och dans, högtalare och hjärtan som nästan sprängs. Ungdomens oförställda lycka och språng ut i livet framkallar också alla de där känslorna hos mig.
En del verkar störa sig på flaggorna, som en del studenter med ursprung i andra länder draperar in sig i och viftar med. Jag tycker det är vackert och säger något om det Sverige som gör mig stolt. Stoltheten hos föräldrar och andra släktingar som kom hit en gång, ofta för att skapa sig en bättre framtid för sina barn. Nu springer de ut med sina studentmössor och flaggor som får gestalta den där dubbla tillhörigheten. Kulturer som möts och blir till nya kulturer, som en tavla där färger blandas upp och nya motiv uppstår.
Flaggor kan betyda så många olika saker och betydelser förändras över tid. Som när den svenska flaggan kidnappades av rasister på 90-talet och behövde återerövras för att bli mer inkluderande. Eller som den israeliska flaggan som nu tycks obligatorisk på rasistiska och högernationalistiska manifestationer av olika slag. Vilket ju kan tyckas märkligt och nästan bisarrt i en historisk kontext. Världen förändras och kartor ritas ständigt om. Det gäller att ha koll på läget och känna igen ”hundvisslorna”, den rasistiska signalpolitiken och det subtila, underliggande kodspråket på sociala medier. Ord, bilder, symboler och flaggor.
Under VM i fotboll peakar flaggan som identitetsmarkör. Den svenska flaggan plockas fram ur förråden och hängs på balkonger och krogfasader. Det gula korset på blå bakgrund har sitt ursprung i landets kristna historia. Men, tänker jag, kan också markera de fyra väderstrecken. Alla som kommit hit från öst och väst, nord och syd. Land och hav. Vägarna och drömmarna som fört människor hit. Jag upprörs över att unga människor som bott här i många år, rotat sig här, gått i skola här, har alla sina vänner här, tar studenten här, nu tvingades springa ut med hotet om utvisning som en skugga över deras ljusnande framtid och lyckliga da’r. Jag vill inte leva i en obarmhärtig och kärlekslös värld. Jag vill att den skall vara vacker. Som en sång av The Proclaimers. Ett brustet hjärta blir helt igen. Bara så.