Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den italienske ekonomen Mario Draghi har de senaste åren presenterat en rad uppmärksammade analyser av vad som krävs för att rädda Europa. För första gången har han sammanställt dem i en skrift på italienska som snart förväntas finnas översatt till andra språk.
Personligen anser jag att Mario Draghis analyser bör vara obligatorisk läsning för envar som intresserar sig för Europas framtid.
Martin Wolf, en ledande kommentator i Financial Times, framhäver i sitt förord att Draghi med sin breda erfarenhet förenar den visionära lidelsen med unik konkret sakkunskap.
Europas enande är ett historiskt projekt som under sjuttio års tid bidragit till fred och välstånd på kontinenten. Men det är en ofullbordad hybrid, vars begränsningar blir tydliga genom villkoren i den nya världsordningen.
Några observationer löper som en röd tråd genom Draghis detaljerade analyser:
EU:s ekonomi är betydligt öppnare gentemot världen än USA:s och Kinas. Det gör EU mer beroende och mer sårbart i förhållande till utvecklingen i de båda supermakterna. I synnerhet är EU strategiskt beroende av den digitala teknologiska revolutionen som utvecklas främst i USA. EU har förlorat stort i konkurrenskraft i övergången från den analoga till den digitala ekonomin. Det europeiska välståndet har alltför länge vilat på den gamla ekonomin. Bilindustrins kris är ett belysande exempel.
En genomgående observation är att EU-länderna försvagat sin konkurrenskraft genom självförvållade interna hinder. Det gäller framför allt på marknaden för tjänster, där försöken att skapa fri rörlighet stoppades politiskt bland annat av Frankrikes dåvarande president Jacques Chirac. Med hotbilden av ”den polske rörmokaren” bekämpade han en öppen tjänstemarknad.
Ett annat internt hinder ligger i begränsningarna för en gemensam europeisk kapitalmarknad, vilket får till resultat att en betydande del av de europeiska investeringarna lämnar Europa och går bland annat till USA.
Sådana interna hinder kan EU-länderna avskaffa genom egna beslut, om det finns politisk vilja.
Det gäller också för den komplicerade och fragmentiserade marknaden för energipolitik, som är ett resultat av att energifrågorna i hög grad behandlas som en del av snäva nationella egenintressen och inte som en gemensam europeisk angelägenhet.
Till de speciella förutsättningarna för EU-ländernas framgångar i det förgångna hör att de under USA:s paraply sluppit bära de fulla kostnaderna för försvar och säkerhetspolitik. Detta har fått Donald Trump att kalla Europa för parasiter. Men till dagens nya villkor hör att kunna möta både Vladimir Putins aggressioner (Ukraina) och Donald Trumps krav på ökade försvarskostnader inom Nato.
Mario Draghi beräknar att behovet av investeringar blir enormt om Europa både ska överbrygga klyftan i konkurrenskraft och ta ett växande ansvar för sin säkerhetspolitik. Han nämner svindlande årliga kostnader och betonar att det krävs brådskande beslut om Europa ska undvika ekonomisk stagnation och geopolitisk irrelevans.
Det Mario Draghi presenterar är en skarp diagnos och ger några riktlinjer för nödvändiga förändringar. Han förespråkar ”pragmatisk federalism”. Det bygger helt enkelt på att de delar av EU som fungerat bra är de som utformats av vad som brukar kallas ”gemenskapsmetoden”. Det är de överstatliga eller federala inslagen i EU (som delar av den gemensamma marknaden, den gemensamma valutan, konkurrenspolitiken och tullunionen). Den modellen vill han stegvis använda även för de andra mellanstatliga inslag som fungerat sämre eller inte alls (som utrikespolitik, försvar, industripolitik).
En betydande svårighet som Mario Draghi undviker handlar om de inrikespolitiska motsättningarna i enskilda EU-länder. För att förverkliga vad han förespråkar måste de motsättningarna övervinnas. Men de allra närmaste månaderna väntar avgörande allmänna val i viktiga länder som Tyskland, Frankrike och Italien som kan leda Europa i en helt annan färdriktning. Framgångar för den yttersta högern kan leda till en stegvis upplösning av EU. Då försvinner drömmen om Europa.