Evil dead burn
Regi Sébastien Vaniček, med Souheila Yacoub, Tandi Wright, Hunter Doohan, Luciane Buchanan.
FILMRECENSION. Inget nytt döljer sig under den blodiga ytan i den sjätte ”Evil dead”-filmen.
Men ytan i sig är mer brutal och våldsam än någonsin.
SKRÄCK. I 45 år har ”Evil dead”-filmerna skrämt och roat oss med våldtäktsträd, motorsågshänder och arméer av svärdsvingande skelett.
Regissören Sam Raimi njöt av att plåga sin kompis och huvudskådespelare Bruce Campbell på film när denne gång på gång tvingades kämpa mot ”deadites” – våldsamma och manipulativa demoner.
Efter tv-serien ”Ash vs Evil dead” hälsade Bruce Campbell att han hängde upp motorsågen för gott. Istället har en ny fas inletts i filmserien där folk inte kan sluta läsa högt från en bok som kallas för ”Book of the dead” – vilket borde vara en röd flagga tycker man.
Sam Raimi och det gamla gardet håller sig nu bakom kulisserna och låter nya filmskapare pitcha idéer för att göra egna ”Evil dead”-filmer.
Först ut 2013 var en sorts nyinspelning av originalet från 1981. Blodet må ha forsat, men några bestående fläckar lämnade filmen inte efter sig. Roligare och mer lyckad var ”Evil dead rise” (Lee Cronin, 2023) där storyn flyttades från den något uttjatade ensliga stugan i skogen till ett bostadskomplex i Los Angeles.
Ville ge en fysisk upplevelse
I den sjätte filmen i ”Evil dead”-franchisen är det fransmannen Sébastien Vaniček som står för regin. Han fick sitt genombrott med spindelskräckisen ”Vermin” (2023) och har tillsammans med Florent Bernard skrivit manuset till ”Evil dead burn”. I intervjuer har Vaniček sagt att han ville föra in lite av den franska extremskräckvågen i den amerikanska filmserien och ge publiken en fysisk upplevelse. Där levererar han.
Den här gången får vi följa Alice (Souheila Yacoub) som åker hem till sin något avigt inställda svärfamilj och deras isolerade gamla hus efter att hennes make hastigt gått bort. Sorgeprocessen blir inte riktigt som hon tänkt sig när släktträffen istället förvandlas till en köttfest med manipulativa och extremt våldsamma demoner.
Plågsamt blir det för alla inblandade. Plågsamt är även filmens manus.
Alla försöken att få oss att faktiskt bry oss om någon av de inblandade faller platt. Att använda trauma som metafor är dessutom rätt tröttsamt, inte minst när det är så slapphänt. Vaniček försöker kompensera sitt bristande intresse för sina karaktärer genom att hoppa över akt två och ta oss direkt till kaoset. Då blir det kul.
Om man med kul menar närbilder på sönderfläkt kött, blodsplatter och stympade kroppsdelar.
Kreativitet saknas inte
Innan dess har det hintats om allt möjligt som kommer att göra någon till skada. Tjechovs penna. Tjechovs diskmaskin. Tjechovs häcktrimmer. Kreativitet i brutalitet saknas inte. Här används till och med huvudstödet i en bil på ett fantasifullt sätt.
Blodbudgeten är något lägre jämfört med tidigare filmer men de praktiska effekterna är desto mer påkostade.
Inget nytt döljer sig under den blodiga ytan, vi är till och med tillbaka i ett ensligt hus i skogen, men filmen är obeveklig i sin vilja att ge oss ultravåld som ska få oss att stöna och vrida oss i biostolen.
Där lyckas den. ”Evil dead burn” är den mest brutala i filmserien hittills.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.