Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”I’m super happy”, säger jätten i rosa mjukisdress och jag tror honom. Han har fått tag i några dunkar råmjölk, färsk honung och kött från betande kossa hos en lokal bonde. Det är viktigt att djuren har det bra, säger Erling Braut Haaland, som påstår att han vill lära sig mjölka.
Klipp som detta fyller mitt flöde, bilder på en urstark norrman vars förnöjda min sticker ut bland sura kollegor. Han är okrossbar för att han är super happy, eller är det tvärtom? Han knackar menande med pekfingret på sitt märkligt formade huvud, det finns saker han förstår.
Alla älskar Haaland och till och med kvinnorna bryr sig om honom. Inte för att han är en perfekt Ken-docka, utan för att VM:s fixstjärna gör något så ovanligt som att ge hopp om de unga männen.
Det senaste decenniet har varit tufft för den mediala maskuliniteten. Att öppna tidningen och telefonen har varit att se en lång rad av icke-föredömen och kontraindikatorer av hankön. Fotbollsvärlden har inte varit något undantag, stjärnorna har solkats av Fifa-korruption och diktaturernas deppiga uppköp, våldtäktsanklagelser och kopplingar till organiserad brottslighet.
Jag var en av de som då fick tanken att mäns framgång nog alltid kommer med en lång lista över sociala biverkningar.
Med detta som fond är Braut Haaland en lysande kontrast. Den rena hjälten! Han ser ut som en huleboer, en grottman, och verkar med detta fullkomligt tillfreds. Han lyckas vara hypermaskulin utan att det är ett problem, och det slår mig att det var länge sen jag såg något liknande. Inte för att han är självuppoffrande på plan, tvärtom är det med en spindels själviska rovdjursinstinkter han rör sig. Gör sig nästan osynlig, väntar tålmodigt på sitt tillfälle, och när det kommer missar han, som bekant, inte.
Sportstjärnan är kanske den tydligaste symbolen för en tids mansideal. När Sverige var det lilla landet med den exceptionella forwarden Zlatan var ryktena om hans mobbning nästan lika många som målen, hävdelsebehovet verkade omättligt.
Jag var en av de som då fick tanken att mäns framgång nog alltid kommer med en lång lista över sociala biverkningar – går det ens att prestera på den nivån utan de där mörka krafterna som pushar framåt, uppåt? Kan en man lyckas inom de gamla strukturerna utan att vara åtminstone lite toxisk? I medierna såg de högpresterande männen ut att knappt kunna kliva ur sängen utan att korsa vägar med Epstein eller tömma en naturresurs, ett mått av psykopati verkade krävas för att härska.
När de ”snällare” idealen för manlighet blev poppis verkade de, istället, föda en särskild form av passivitet. Det var förbjudet att brottas på skolgården så därför gick pojkarna hem och sköt headshots, kontakt med flickor var komplicerat och politiserat så de stängde dörren och streamade enklare tillfredsställelse.
Post-metoo lärde sig de unga männen att deras manlighet var problematisk, straffet var kollektivt och i den ordningen fanns en inbyggd risk för ressentiment. Trots att aggressiviteten var tyglad var den här varianten av manlighet inte heller särskilt behaglig att ha omkring sig, lärde vi oss.
Braut Haaland anspelar på vikingar och poserar i cowboyboots, blir fotad till häst och med höns. Han kutar och ror och flinar, till synes oberörd av de krafter som plockar fram det hänsynslösa ur många och bitterheten ur resten.
En aning distanserad från samtiden – vedhuggande, noga med sin sömn och sina oprocessade livsmedel – berättar han att den goda mannen finns.
Där borta, under regnbågen, går han den otoxiska och ler så hjärtat blöder.