För några år sedan, när jag fortfarande bryggde eget öl, lärde jag känna en kille från Foča på ett av forumen. Vi pratade humle och jästtemperaturer, och han var generös med råd. Han körde raftingbåt på floden Tara, en av de vackraste floderna som finns. Så när vänner i Göteborg frågade vad man borde göra i Bosnien sa jag alltid samma sak: åk till Foča, lägg en dag på Tara och fråga efter honom.
Sagt och gjort. De kom hem och kunde inte sluta prata om naturen. Men om kvällen, berättade de, hade värdarna också berättat något annat, lugnt och vänligt över maten: att Srebrenica aldrig hade hänt. Att det egentligen var serberna som mördades i enklaven. Så såg förnekelsen ut. Den hällde upp en rakija till och log.
Mina göteborska vänner tyckte om sina värdar.
Långt senare fick jag veta vem min ölkompis var. Son till en man som dömts för krigsförbrytelser. Min vän förnekar folkmordet. Han förnekar att hans far är det som en internationell domstol slagit fast att han är. Jag hade rekommenderat honom i god tro, som skeppare på floden.
Det är det jag inte kommer ifrån. Förnekelsen är inget monster. Den är en vänlig man som lär dig om humle och kör dig nedför en flod, och som på kvällen förklarar att de mördade aldrig mördades. Den ärvs som ett efternamn. Sonen försvarar faderns oskuld som om den vore hans egen.
Skulden i Balaševićs mening stannar inte hos dem som beordrade, sköt eller grävde gravarna
Det var ungefär då jag åter hörde Đorđe Balaševićs sång från 1993, Krivi smo mi, skulden är vår. Den är skriven mitt under krigen och vänder sig bort från de bekväma förklaringarna. Den pekar inte bara på dem som tog till vapen eller formulerade ideologin, utan lika mycket på dem som stod bredvid och lät det ske. I stället för att lägga skulden i tydliga kategorier flyttas den i sången, bort från de självklara syndabockarna och tillbaka till den tystare majoriteten som valde att inte se.
Sången låter mig inte stanna vid min vän i Foča. Den flyttar ansvaret längre ut, mot ett samhälle som lät förnekelsen bli en del av vardagen och som fortfarande inte riktigt vet hur den ska hanteras. Skulden i Balaševićs mening stannar inte hos dem som beordrade, sköt eller grävde gravarna. Den omfattar också alla som drog sig undan när det fortfarande gick att påverka vad som fick sägas, och därmed överlät det offentliga rummet till dem som skrek högst.
Varje år säger vi "aldrig mer". Men orden har blivit en ritual snarare än en princip
Den 11 juli är det minnesdag. Trettioett år har gått sedan över 8 000 pojkar och män mördades på drygt en vecka. Folkmord är folkmord, oavsett vems söner som dödas, och det enda de anhöriga jag mött ber om är att få tillbaka sina: fäder, bröder, söner och kusiner. Förövarna grävde upp offren med grävmaskiner och spred dem i nya gravar för att dölja spåren. Det har tagit tre decennier att gräva fram dem igen, ben för ben, och omkring tusen människor saknas fortfarande. Många av dem som hittats har kunnat begravas bara delvis, ibland med en enda benbit. Du kan inte sörja färdigt det du inte fått tillbaka.
Varje år säger vi "aldrig mer". Men orden har blivit en ritual snarare än en princip. Vi samlas för att minnas det förflutna samtidigt som vi undviker att se det som sker framför oss. Vi har lärt oss att rangordna de döda och att behandla internationell rätt som något bindande bara när den riktas mot våra motståndare. När Internationella brottmålsdomstolen efterlyste Israels premiärminister för misstänkta krigsförbrytelser möttes det i stora delar av Europa av undanflykter, tystnad eller öppet motstånd. Om vi inte ens förmår försvara samma principer i samtiden, vad är det då egentligen vi högtidlighåller den 11 juli?
Min vän kör fortfarande sin båt på den vackraste av floder. Krivi smo mi.