Vivvis familj kallade huset hon bodde i för ”skräckhuset”. För där, i den stora villan i centrala Ånge i Västernorrland, hände dåliga saker.
Vivvi ville aldrig medge vad.
Men hennes mamma Carin och de andra i familjen såg spåren på hennes kropp.
Hennes hårt översminkade blåtiror. Skärsåret på hennes hals, från öra till öra. Hennes knäckta arm och ben som gjorde att hon tillbringade sina sista månader i livet i en rullstol.
Vivvi, som alltid varit ljus och glädje, färgglada kläder och egenbakat gofika, blev gråare och tystare och allt mer isolerad.
– Han var ytterst charmerande när han pratade. Men direkt när hon träffade honom fick vi alla en dålig känsla. Jag uppfattade honom som otroligt manipulativ, säger Carin.
”Påfrestande att låtsas”
De flesta i Ånge kände till 38-åringens bakgrund. Han hade precis flyttat till den lilla orten, tre mil över kommungränsen från Bräcke, där han hade dömts till ett år och fyra månaders fängelse för att under lång tid ha misshandlat sin tidigare sambo.
När han och Vivvi möttes var han fortfarande villkorligt frigiven. Det blev han sju månader efter domen. Samtidigt bedömde Kriminalvården fortfarande hans återfallsrisk i partnervåld som hög. Han hade därför elektronisk fotboja och var förbjuden att återvända till Bräcke.
Men nu hade han svurit på att han förändrats och Vivvi var full av beundran för honom.
De flyttade ihop nästan direkt efter att de träffades våren 2025. Carin beskriver en normaliseringsprocess som gick i ljusets hastighet. När delar av Vivvis familj och vänner inte accepterade förhållandet vände den annars så familjekära Vivvi dem ryggen direkt.
En efter en uteslöts tills det nästan bara var Carin kvar. Hon valde att låtsas acceptera 38-åringen för att få behålla insyn i Vivvis liv.
Men det var påfrestande, säger hon.
Hon fick i det närmaste boka tid för att få prata med dottern och sambon skulle alltid vara med.
– Men jag hoppades att den dagen hon verkligen behövde hjälp så skulle hon våga fråga mig, säger Carin.
”Styrde mig mot min vilja”
Exakt hur Vivvi hade det under sina månader med 38-åringen vet ingen helt säkert. Men en indikation ger förhören med mannens tidigare sambo som han i mars 2024 dömdes för grov kvinnofridskränkning av.
Precis som Vivvi blev hon snabbt kär i mannen, de bodde ihop redan några veckor efter första mötet.
Polisförhören med henne vittnar om stenhård kontroll. Krav på ständiga uppdateringar om var hon var och med vem. Isolering från dem hon stod nära.
– Han styrde mig mot min vilja liksom, han tog min talan, säger ex-flickvännen i polisförhören.
En gång hällde han glödhett kaffe över hennes ben när det var för svagt. Kvinnan vittnade om att han piskade henne med elkablar och tog upprepade stryptag, en av de största varningsflaggorna enligt experter på dödligt våld i nära relation.
Inget hände – trots anmälningar
Carin ifrågasatte flera gånger Vivvis förklaringar till de olika skadorna på hennes kropp.
– Hon hade gått in i en dörr, eller ramlat nedför en trappa. Det var så många osannolika förklaringar. Jag såg i hennes ögon att hon visste att jag visste, men hon fortsatte att neka.
Vivvis familj blev allt mer desperat under månaderna som gick.
De gjorde ett tiotal polis- och orosanmälningar. Även grannar till ”skräckhuset” ringde polisen.
Men varje gång polis eller socialtjänst gjorde hembesök hävdade Vivvi att allt var bra.
Trots att hon hade synliga skador och hennes sambo var en dömd kvinnomisshandlare greps han aldrig.
Efter en av alla orosanmälningar försökte polisen och socialtjänsten att separera paret. Inte genom att gripa mannen som misstänkt för våld – utan genom att omhänderta Vivvi enligt LVM, lagen om vård av missbrukare. Detta för att kunna sätta henne i säkerhet – mot hennes vilja.
Men eftersom Vivvi inte hade någon narkotika i blodet kunde inte sjukvården hålla henne kvar enligt den lagstiftningen.
Enligt mamman nådde dock läkaren som mötte Vivvi fram lite till henne. Han fick henne att gå med på att röntgas, hon satt ju i rullstol med en knäckt arm och ett ben som hon inte fått uppsöka vård för.
– Då såg vi lite ljus i tunneln, säger Carin.
– Men innan hon skulle skickas till röntgen fick hon tillbaka sin telefon och då hann hon ju ringa sambon.
38-åringen kom skyndande och tog henne från sjukhuset innan hon hann undersökas.
”Hela hon var krossad”
Det var mindre än två månader innan Vivvi skulle komma att bli en av de 386 kvinnor som sedan år 2000 dödats av en man hon älskade.
Vivvis familj beskriver en enorm hjälplöshet.
Hur de skrek så högt de kunde men hur ingen myndighet lyckades hjälpa dem. De började prata om att ta lagen i egna händer. Åka till huset och med våld ta Vivvi därifrån.
Något sådant hann de aldrig göra.
Carin fick ett samtal den 2 januari i år om att två ambulanser stod utanför huset i Ånge.
Där inne låg Vivvi och sambon döda.
– Hela hon var krossad. Bäckenet, bröstkorgen. Hon hade knivsår. Sen hade han lagt henne i sängen. Obduktionen visade på både färska och halvläkta skador. Bara ett monster kan göra så.
Obduktionen visade att hon utsatts för mycket kraftigt våld. Både färska skador, halvläkta skador, felläkta skador.
Carins röst brister. Hon vill inte tänka på dotterns sista stund. Hur rädd hon måste varit.
– Jag som mamma känner ett misslyckande att jag inte kunde förmå henne att agera annorlunda, att ”ta sig därifrån”.
”Vill att andra ska överleva”
Efter att Vivvi mördats kom det fram att sambon fanns på polisens lista över högriskmän – de män som bedöms ha en mycket hög risk att utöva dödligt våld i nära relationer.
Josef Wiklund, polisområdeschef i Västernorrland, säger att polisen efter Vivvis död har utvärderat sitt arbete och ändrat flera av sina rutiner, bland annat i hur de arbetar kring högriskmännen.
– Numera har vi regelbundna avstämningar och en grupp som går igenom männen med en åklagare. Vi jobbar också uppsökande och tittar om vi kan gripa männen för annan brottslighet om vi inte hittar tillräckliga bevis för våld mot deras partner, säger han.
Hade ni kunnat göra något annorlunda för att skydda Vivvi?
– Eftersom Vivvi inte ville medverka i utredningen har vi efter hennes död funderat över om vi hade kunnat jobba mer med att hitta andra vittnen som hade kunnat berätta om vad hon utsattes för, säger Josef Wiklund.
Exakt hur många orosanmälningar och polisanmälningar som gjordes om Vivvis situation har Carin inte fått veta. Och när en gärningsman tar sitt eget liv i samband med ett mord finns heller ingen förundersökning att hitta svar i, det blir aldrig någon rättegång där pusselbitar kan sättas samman.
Men Vivvis familj har uppskattat att med alla de själva gjorde, och med de som andra aktörer som grannar och vänner gjort, handlar det nog om ett 30-tal. Läkaren som mötte Vivvi när hon togs in på LVM faxade en orosanmälan direkt efter deras möte på grund av hennes skador.
”Måste kunna gripa in”
Vad som hände med alla dessa anmälningar vet inte Carin annat än att några möten planerades in som Vivvi och sambon mest troligtvis ljög sig igenom.
– Det finns ingen skyddslagstiftning för de som inte förstår sitt eget bästa. Det borde finnas. Allt ansvar kan inte ligga på den utsatta kvinnan. Vi kan inte vänta på att hon ska ha ork och mod nog att be om hjälp. Samhället måste kunna gripa in ändå, säger Carin.
Hon har ibland, efter dotterns död, när hon legat sömnlös på nätterna, funderat på att kontakta justitieminister Gunnar Strömmer med just de här frågorna.
– Jag får aldrig Vivvi tillbaka men jag vill att andra ska överleva och att anhöriga till andra våldsutsatta ska känna att det finns hopp, säger Carin.
”I ett tidigare skede”
När Aftonbladet vänder sig till Gunnar Strömmer med Carins frågor svarar justitieministern att han inte kan gå in på detaljer i ett enskilt ärende. Men han menar att det ofta finns information om de våldsamma männen någonstans i samhället – och att samhällsinstanser måste bli bättre på att samarbeta och utbyta information.
– Jag tror att en mer framkomlig väg är att ställa sig frågan hur samhället kan ingripa i ett tidigare skede mot de här männen och skydda kvinnan från den här mannen genom att helt enkelt ta bort honom, säger Gunnar Strömmer.
Han fanns ju även på polisens lista över högriskmän. Ligger fortfarande för mycket av ansvaret i dag på den utsatta, tycker du?
– Ja, det tycker jag att man kan säga. I praktiken hamnar mycket på den våldsutsatta. Hela idén när man har gjort den här identifieringen av högriskmän är ju att jobba med olika uppsökande insatser och olika proaktiva insatser för att förhindra att man hamnar i läget att de kan begå så här allvarliga brott, säger Strömmer.
Vivvi blev bara 31 år gammal.
Hennes mamma beskriver två olika Vivvi. Den hon var i alla år innan hon träffade sambon och den hon blev när hon mötte honom.
Det är den första Vivvi hon vill minnas.
Hon som på den sista födelsedagen som familjen fick fira med henne, hennes 30-årsdag, hade knallrosa hår och en klänning med stora blommor på sig.
Och hela livet framför sig.