32 år gammal hade Amanda Jansson landat drömjobbet. Efter succén som Sara i ”Tunna blå linjen” skulle hon nu spela huvudrollen i den största svenskspråkiga filmproduktionen i Finlands historia: ”Stormkärs Maja”.
Ändå funderade hon på att hoppa av, föga sugen på att spela torpakärring i huckle. Dessutom pickade ångesten över den uteblivna Kristallenstatyetten på henne som en ond nöjesjournalist. Det måste helt enkelt betyda att hon är sämst.
Snart utvecklar sig en ganska klassisk berättelse: Amanda Jansson går igenom uppväxten i den lilla byn Skärplinge i Uppland, hur hon var den enda därifrån som började estetprogrammet i Gävle och bildningskomplexet som uppenbarade sig när hon flyttade söderut för att studera teater och hennes kursare ville ”diskutera Tjechov”.
Hon var en landsorts-David som slogs mot den finkulturella Goliat, och vann.
Ledmotivet i sommarpratet blir något av ett antiklimax: inte ens framgångsrika skådespelerskor är tydligen befriade från självtvivel. Nog för att det ligger något i samtidsuppmaningen vi måste prata om psykisk ohälsa, men jag förstår faktiskt inte varför man ägnar sina 90 minuter i radion åt ett så tråkigt ämne som ”prestationsångest”.
Vem?
Amanda Jansson är skådespelare. Hon fick sitt stora genombrott i polisserien ”Tunna blå linjen” och spelade rollen som Jana Kippo i SVT:s dramatisering av Karin Smirnoffs roman ”Jag for ner till bror”. 2024 spelade hon titelrollen i filmen ”Stormskärs Maja”, en roll som gav henne en Jussistatyett för bästa huvudroll.
Googla valfri kändis + ångest, och du får garanterat en träff. Bekännelsekulturen lever och frodas. Lång är listan över artister, skådespelare, politiker och författare som talat ur skägget och bekänt sig till arten människa. Det vill säga, med ett känsloregister som sträcker sig bortom glädje och harmoni.
Jag uppskattar berättelserna från folkhögskolan, och hur Amanda Jansson började odla armhålehår och gick med i Greenpeace för att efterlikna sina kursare. Hennes egenskrivna monolog är rolig och underbart knäpp.
Men istället för scenerna från inspelningen av ”Stormkärs Maja” och hur hon velar om hon ska hoppa av eller inte, hade jag önskat något mer engagerande. Det gäller förresten för flera av årets sommarpratare. Av de jag lyssnat på i år har jag många gånger undrat varför de inte förvaltat denna otroliga möjlighet bättre.
Amanda Jansson är dessvärre inget undantag.