Att Amanda Jansson inte nomineras till ”Kristallen”, som flera av hennes ”Tunna blå linjen”-kolleger, måste betyda att hon är sämst.
Nu är de flesta aldrig i närheten av tv-pris i sina liv, men exemplet som öppnar Amanda Janssons ”Sommar i P1” är relaterbart. Tyvärr är inte så mycket annat det.
Programmet kretsar kring prestationsångest och en identitetskris som bottnar i att hon är en ”lantis” utan kulturellt kapital (buhu). Men allt det här verkar mest existera i hennes huvud. Och det är säkert jobbigt för henne. Men som lyssnare blir det abstrakt när ångesten aldrig kopplas till ett personligt misslyckande eller en trist kommentar som orsakat tvivel.
Det verkar tufft att vara svensk skådespelare i dag. Antingen är man nepobaby och måste kämpa för att visa att man inte alls fått nåt gratis, eller så är man det inte och då har man kämpat ännu mer.
Bäst är det när hon lämnar sitt eget huvud och fokuserar på kärleken till en saknad mormor. Även om jag hade skippat den egenskrivna låten. Refrängen ”I swear I would call, you're fonomenal. Oh my God you're good, everytime you're around doing things that I usually do” är lika obegriplig som svenska skådisars eviga gnäll.