Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Enligt färsk statistik från SCB växte den svenska ekonomin på årsbasis med 3,9 procent i maj. Det börjar kanske att röra på sig. Månadsformen för svensk ekonomi avgörs samtidigt inte främst i Stockholm, utan mer i Persiska viken.
Hur det går i ekonomin brukar påverka valrörelser. Men då måste abstrakta tillväxtsiffror översättas i konkreta sentiment hos medborgarna. En väljarkår som känner hushållsekonomisk medvind tenderar att ha större tillförsikt inför framtiden och därmed vara mindre angelägna att byta regering.
Det förklarar oppositionens beskrivning av det ekonomiska läget som katastrofalt. Men också regeringens försök att skapa hushållsekonomisk tillförsikt genom riktade åtgärder som sänkt matmoms och sänkta bränsleskatter.
Enstaka statistiska nedslag säger sällan något om ekonomins förmåga att leverera uthållig tillväxt som kan växlas in i växande välstånd, högre reallöner och ett större samhälleligt välmående. Det som borde vara kärnfrågan i varje valrörelse. Men som sällan eller aldrig är det.
Det är nedslående att så mycket kraft ödslas på hur vi ska undvika att göra självmål.
Mot den bakgrunden och på ett ytligt plan är det upplyftande att både regering och opposition åtminstone talar om tillväxt. Det är en bra början, men det måste komma till uttryck i konkreta reformförslag. Om sådana hör vi mindre. Regeringen talar om vad som händer ”vid pump”, Magdalena Andersson om sin unika kärlek till Sverige. Det förra har hög konkretion och låg långsiktig relevans, det senare har ingen konkretion och ingen relevans.
Tillväxtdebatten i valrörelsen har hittills varit defensiv. Den handlar mer om vad ett regeringsskifte skulle kunna ställa till med än vad som borde göras för att stärka Sveriges långsiktiga förmåga. Det är nedslående att så mycket kraft ödslas på hur vi ska undvika att göra självmål.
Det är dock nödvändigt.
Oppositionen – med Socialdemokraterna i spetsen – driver extremt dyra och ofinansierade förslag om att vi ska arbeta mindre. Dels genom förkortad arbetstid, dels genom avskaffat karensavdrag i sjukförsäkringen. Magdalena Andersson och Socialdemokraterna har ännu inte redovisat några beräkningar för vad dessa reformer skulle kosta. Det har däremot andra gjort. Till Magdalena Anderssons tydliga irritation.
Svenskt Näringsliv räknar med att ett avskaffat karensavdrag kommer att kosta arbetsgivarna över 40 miljarder kronor. Det är framför allt organisationens medlemmar som tvingas betala, då det är arbetsgivaren som står för sjuklönen de första 14 dagarna. Enligt en färsk undersökning räknar 60 procent av organisationens 60 000 medlemsföretag med ökad korttidsfrånvaro. 30 procent räknar med att frånvaron kommer att öka mycket.
I SVT avfärdade Magdalena Andersson dessa beräkningar som något Svenskt Näringsliv ”hittat på” och i en intervju i Dagens Industri lät hon meddela: ”Det skulle jag verkligen inte bedöma är seriösa beräkningar. Det kanske inte är Svenskt Näringslivs uppgift att göra heller, utan att skrämmas.”
Även om Magdalena Andersson har en historia av att avfärda kritiska och granskande röster med att de inte har ärliga uppsåt, är uttalandet anmärkningsvärt. Svenskt Näringslivs medlemsföretag har två miljoner medarbetare och utgör kärnan i det svenska välståndet. S-ledaren har inte redovisat några alternativa beräkningar och hon har heller inte bemött den uppenbara oro som svenska företag känner i frågan. Men hon älskar Sverige.
I veckan publicerade ekonomiprofessorerna Magnus Henrekson och Mats Persson en genomgång av hur karensfrågan historiskt påverkat sjukfrånvaron och dess kostnader. (DN 5/7) Det råder ingen tvekan om att det är ett mycket dyrbart förslag som har strukturell påverkan på förutsättningarna för arbete och företagande i landet.
Henrekson och Persson skriver: ”Detta är inte en teoretisk spekulation. Det är en av de tydligaste lärdomarna från svensk sjukförsäkringshistoria.”
1987 avskaffades karensdagen i försäkringen. Resultatet blev att den svenska sjukfrånvaron skenade. Vi var västvärldens sjukaste folk. Om man skulle tro sjukskrivningstalen. Annan hälsostatistik pekade i helt annan riktning; Vi var friska och blev allt friskare.
”År 1988 uppgick sjukfrånvaron till omkring fem arbetsveckor per sysselsatt och år. Det motsvarade mer än 10 procent av den avtalade arbetstiden”, konstaterar Henrekson och Persson. Bakom genomsnittet fanns arbetsplatser där sjukfrånvaron summerade till tiotals veckor per år.
I januari 1989 menade Rune Andersson – då vd för Trelleborgkoncernen – att ”frånvaron är enormt dominerande i Sverige. Vissa orter har upp till 40 procent frånvaro om man slår ihop kort- och långtidsfrånvaro.”
Stora arbetsplatser tvingades ha permanent övertalighet för att ta höjd för frånvaron.
Forskarna pekar också på den norska erfarenheten, där ett system liknande det som Socialdemokraterna förespråkar lett till radikalt högre kostnader för sjukfrånvaron. Under 2024 var frånvaron den högsta sedan svininfluensan 2009.
Kostnaderna för de norska sjuktalen uppgår till 22 procent av de offentliga finanserna och åtta procent av BNP. Genomsnittet i OECD ligger på 2,3 procent och i Sverige är den 3,3 procent. I likhet med Sverige på 80-talet uppvisar Norge en kombination av höga sjuktal och god hälsostatistik i övrigt. Norrmännen blir allt friskare, samtidigt som de sjukskriver sig mer än någonsin.
Historien visar att stora offentliga arbetsplatser hade minst lika hög sjukfrånvaro som privata företag.
SL drog in fem busslinjer på grund av personalbrist och sjukfrånvaro. Busschaufförerna var helt enkelt inte på jobbet.
Enligt en ledarartikel på den här sidan från sommaren 1989 var den genomsnittliga sjukfrånvaron i Stockholms läns landsting (det som i dag är Region Stockholm) 32 procent av den avtalade arbetstiden. Telefonister och vaktmästare var i snitt sjukskrivna 60 dagar – tolv arbetsveckor – per år. Städpersonalens sjukfrånvaro var högre än så.
I maj 1988 rapporterade Dagens Nyheter att SL drog in fem busslinjer på grund av personalbrist och sjukfrånvaro. Busschaufförerna var helt enkelt inte på jobbet.
Det är förvånande att Sveriges kommuner och regioner – inklusive dess samarbetsorganisation med samma namn – inte tydligare markerar mot ett förslag som skulle kosta skattebetalarna och svensk vård och omsorg mångmiljardbelopp.
Magdalena Anderssons strategi är att inte vara allt för inblandad i valrörelsen och i stället ägna sig åt att förklara sin kärlek för Sverige. Det är onekligen gripande. Men med två månader till valet är det dags att ta henne på allvar och kräva att hon redogör för konsekvenserna av Socialdemokraternas politik.