1974 blev det möjligt även för pappan att vara hemma med barnet. Jag tillhörde alltså den första generationen som hade den otroliga förmånen att få så mycket tid med barnen under den första tiden i deras liv.
Min arbetsgivare på Ulleråkers sjukhus hade inget att invända mot att jag ville vara föräldraledig i drygt fyra månader, men jag misstänker att det var svårare för pappor inom privata sektorn med manlig dominans på jobbet.
Fortfarande tänker jag med tacksamhet på de åren som de viktigaste i mitt liv, både för mitt förhållande till våra två barn och min personliga utveckling.
År 1978 tog vi pappor ut cirka tre procent av föräldraledigheten. Andelen ökade sakta och först 2002 när andra pappamånaden infördes var den över tio procent. I dag är det mer norm att pappan tar föräldraledigt, men fortfarande är andelen av tiden mindre än en tredjedel.
Är det ett problem att pappornas andel är så liten? Eller kan vi som KD och SD tycker helt skrota pappamånaderna? Jo, det är ett problem om det innebär att det är svårt för en pappa att hävda inför sin arbetsgivare, eller barnets mamma, att han vill utnyttja sin rätt till halva föräldraledigheten.
Det är ett problem om det innebär att det är lättare för en man än en kvinna att få ett eftertraktat jobb, trots samma meriter. Risken är ju större att kvinnan försvinner på lång föräldraledighet.
Det är ett problem om mammans pension och löneutveckling blir sämre än vid fördelning hälften-hälften. Och framför allt är det ett problem om pappa och barn inte får chansen att utveckla den tidiga relationen som är så viktig.
Pappamånaderna måste försvaras och utökas för hela familjens skull!
Lars Andersson, Majorna