En gammal devis gör gällande att medieformaten föder sina egna ämnen. Formatet styr innehållet. Dess upphov brukar tillskrivas litteraturprofessorn Marshall McLuhan som på 1960-talet proklamerade att ”the medium is the message”. Om vi utgår från den tesen skulle dagens debattklimat alltså följa den logik som dess dominerande format – det vill säga olika digitala medier – främjar. På ytan förefaller en av sommarens kulturdebatter vara just ett skolexempel på det. Det vill säga den debatt som handlar om ett visst tal som en viss minister höll fram för en viss skulptur föreställande en viss örn. Vi talar om symboler, associationer och den pajkastning som följer på det.
Debatter som dessa lever i viss mån på människans enfald. När folk börjar förstå varandra tenderar dessa debatter att dö tämligen omgående, utan att för den skull ersättas av det mer sofistikerade samtalet, vars syfte är att fördjupa kunskapen och föra samhället framåt – en eftersatt genre i kulturkrigets tidevarv. Men jag bemödade mig ändå att se debatten om Carl Milles staty och civilminister Carl-Oskar Bohlins tal som något mer än ett menlöst exempel på verbalt underhållningsvåld. Och det finns intressanta och relevanta inslag som gör den värd att ta på allvar.
Det hela börjar som bekant med att Svenska Dagbladets fackboksredaktör Anders Q Björkman i en artikel skriver att den estetiska inramningen av Bohlins tal till flygvapnets 100-årsjubileum fick honom att associera till fascistiska stilideal som han i sin tur menade hade gjort Benito Mussolini avundsjuk. En smula raljant av herr Björkman möjligen, men å andra sidan skriver han ju att det är just associationer och estetik det handlar om, inget att bli så speciellt upprörd över egentligen. Artikeln är dessutom inte fullt så indignerad som vissa försökt få den att framstå; när Björkman skriver ”otur att det var Sveriges civilminister Carl Oscar Bohlin som stod där” och som slutkläm råder samme Bohlin ”att skaffa ny pr-rådgivare”, läser i alla fall jag in mer av sarkasm än indignation. Jag brukar uppskatta Björkmans artiklar och även om just detta alster knappast hör till hans främsta så är reaktionen och debatten som följer inte riktigt proportionerlig.
I svaret från Bohlin – i form av en video på plattformen X – har vi ett faktiskt ett exempel på den indignation som Björkman tillskrivs av sina kritiker. Bohlin tycker att det är dumt och banalt att på det här sättet smeta ned honom med fascistiska associationer. Han påtalar också några faktauppgifter, som att monumentet restes för att hylla omkomna flygare, samt att örnen inte nödvändigtvis är en symbol för fascism utan minsann också förekommer i en rad andra betydligt mer rumsrena sammanhang. Bohlin har givetvis all rätt att vara sur över vad han upplever som ett lågt påhopp, men när han på klassiskt kulturkrigsmaner pratar förbi själva kärnfrågan till förmån för banal skolboksfakta så drivs debatten just åt de (medvetna?) missförstånd som är så symtomatiskt för den här typen av debatter.
Det är ju knappast val av fågel som är det intressanta, utan snarare den historiska kontext den används i, dess estetiska uttryck, konstnärens intention, liksom det liv konstverket sedan får. Bohlin använder just ordet ”banal” i sin kritik mot Björkmans artikel men i det här avseendet överglänser ministern Björkman i banalitet. När Bohlin senare postar en karta på plattformen X föreställande olika länders vapen där olika varianter av örnar ingår, når banaliteten sitt crescendo. I ett fragmenterat, ofokuserat och affekterat medieformat, går det dock hem politiskt. Nåväl, kriget är i gång. Nu till de som gör något intressant av det.
En av de som bidrog med substans var kulturjournalisten Mårten Arndtzén som efter 30 år på Sveriges radio börjat jobba på det nya mediebolaget 100 procent. I Arndtzén artikel får vi en grundlig och initierad exposé av örnens symbolik liksom processen som föregick Milles konstverk på Karlaplan. Man ser inte skymten av billigt grupptänkande eller positionerande utan en kvalificerad genomgång av Milles estetiska ideal med kopplingar till antiken och myten om Ganymedes med örnens roll för såväl andlig upphöjelse som homoerotik. En fröjd att läsa. Artikeln kontrasterar betydligt mot den lika banala och uttjatade ”gammelmedia-mot-nymedia”- dikotomi som Marie Söderqvist och Henrik Jönsson pressar in i sammanhanget. Tillsammans med Olof Bärtås krönika i Expressen, liksom Fokus kulturchef Erik Jersenius balanserade utfästelse i samma tidning, börjar man ana ett embryo till ett intressant samtal om hur vi bland annat förhåller oss till symboler och konst som kapats av fascistiska krafter. Erik Jersenius hållning att "fridlysa" dem finner jag vara den rimligaste.
Vad gäller upphovsmannen Carl Milles står det klart att han var alltför vänligt inställd till fascism och nazism liksom delvis antisemitisk. Något han delade med många andra i det dåvarande kulturella och politiska etablissemanget i Sverige, såsom Sven Hedin och Fredrik Böök. Men god konst såväl som relevant tänkande, har givetvis den effekten att den står över ideologiska och personliga brister. Och det är faktiskt varje tänkande och kännande människans rätt att ”hamna fel”. Det ingår i det seriösa tänkandets prövande natur. Har hon inte den friheten så blir idéerna, konsten och samtalen enfaldiga, ängsliga och, just det, banala.
Om vi är intresserade av något annat än positionering, skolgårdsmobbning och billiga politiska poänger kan även en banal debatt övergå i ett seriöst samtal. Det fanns en tid då till och med politiker hade tid och vilja att delta i sådana samtal. Minister Bohlin är inte obegåvad och verkar ha ett visst intresse för dessa frågor. Om han går bortom de förenklingar medieformaten uppmuntrar till kan han bli ett föredöme för politiker att återigen ta plats i det seriösa offentliga samtalet.