En nation prövas inte bara när den sänder soldater till en internationell insats. Den prövas också när insatsen är över.
Hur Sverige avslutar sin största internationella militära insats i modern tid – Afghanistan – är inte en historisk parentes utan en del av vår framtida försvarsförmåga. Militär styrka mäts inte enbart i soldater, stridsflygplan eller försvarsanslag. Den avgörs också av förmågan att bygga förtroende, ta ansvar och omsätta beslut i handling. Som medlem i Nato kommer Sverige även i framtiden att vara beroende av människor som under svåra förhållanden väljer att stödja svenska förband. Tolkar och andra lokalanställda är en förutsättning för internationella insatser.
Den svenska Afghanistaninsatsen byggde på människor som arbetade sida vid sida med våra soldater. Genom sina insatser utsatte de sig själva och sina familjer för betydande risker. Flera miste livet. Sedan insatsen avslutades för mer än fyra år sedan har andra Natoländer gett skydd åt tusentals av sina lokalanställda. För Sveriges del återstår fortfarande uppgiften att ta ansvar för det femtiotal lokalanställda kollegor som aldrig hann få sin sak prövad. Dessa människor lever idag gömda under hot sedan talibanerna tog makten. Det enda hopp de har kvar är att Sverige agerar som andra länder har gjort. Allt som behövs är ett politiskt beslut.
Militär trovärdighet
Utöver den uppenbara moraliska aspekten, handlar det om militär trovärdighet. Förtroende är en operativ resurs. Den som i framtiden ställs inför valet att stödja svenska soldater kommer att väga in hur Sverige agerade i Afghanistan.
Mot den bakgrunden är det obegripligt att frågan fortfarande blockeras politiskt. Försvarsdepartementet har sedan ett år tillbaka ett färdigt förslag om att ge prövning och skydd åt dem som klarar säkerhetsprövningen. Förslaget har godkänts av de tre regeringspartierna, och genom votering i riksdagen har även oppositionen anslutit sig till att finna en lösning. De praktiska förutsättningarna och den politiska viljan finns. Det som krävs för att kunna agera är att Sverigedemokraterna upphör att blockera förslaget. Om så inte sker återstår för regeringen att behandla frågan utifrån Sveriges säkerhetsintressen snarare än som en partipolitisk migrationsfråga.
Sverigedemokraterna har lagt ett motbud till regeringen som skulle innebära att dessa personer i stället ska erbjudas skydd i ett tredje land som inte har någon koppling till Sveriges insats i Afghanistan. Regeringen har valt att inte gå vidare med detta, vilket är ett helt korrekt ställningstagande. Ansvaret för hur Sverige avslutar sina egna militära åtaganden ska givetvis inte överlåtas till någon annan mot betalning.
Döda ting som vapen och materiel kan anskaffas på kort tid. Mänskligt förtroende tar betydligt längre tid att bygga.
För oss som har tjänstgjort i internationella insatser handlar detta inte om politik, utan om vår profession. Inom militärt ledarskap gäller en självklar princip; uppgifter kan delegeras, men aldrig ansvaret. Den principen bör även vägleda staten. Det är en fråga om vilket land Sverige vill vara nästa gång ett internationellt uppdrag kräver människors förtroende. Vi som undertecknar denna artikel har alla genomfört militära internationella insatser beslutade av regering och riksdag. En avgörande anledning till att vi lyckades med våra uppdrag och kom hem välbehållna är att lokalanställda ställde upp för oss, trots hot. Vi vet vilket värde lokalt förtroende har för att lösa ett uppdrag, och hur snabbt det kan gå förlorat. För oss handlar det om Sveriges framtida förtroende, handlingsfrihet och försvarsförmåga.
Att fullfölja ansvaret för dem som tjänade Sverige är en del av ambitionen att bygga ett starkare försvar. Döda ting som vapen och materiel kan anskaffas på kort tid. Mänskligt förtroende tar betydligt längre tid att bygga.
Vill Sverigedemokraterna nationens bästa bör de ompröva sitt ställningstagande. Tar Sverige beslutet om att ge skydd åt dem som tog stora risker för vår räkning innebär det inte bara upprättelse, det är också en direkt förutsättning för Sveriges militära trovärdighet och ett styrkebesked inför framtida insatser.
Anders Brännström, generalmajor, insatser på Cypern och i Kosovo
Ulf Henricsson, överste av första graden, insatser i Bosnien och Hercegovina och Sri Lanka
Bengt Sandström, överste, insatser i Afghanistan och Somalia