Vad kan man egentligen säga när det inte finns några ord som hjälper?
Lagkamrat efter lagkamrat kommer fram och klappar om Senne Lammens. De menar såklart väl, men så särskilt mycket nytta gör de ändå inte.
Även om det är gott om folk omkring honom så är Senne Lammens likafullt väldigt ensam i just den här stunden.
Han vet.
Han vet exakt varför den här fotbollsmatchen till sist slutade som den gjorde, och det finns ingenting som någonsin kommer kunna förändra det.
Skoningslös turnering, VM. Obarmhärtig.
Väldigt mycket nytt
Något som alltid sagts om Senne Lammens är att han är extremt mentalt robust. Nyss fyllda 24, men ett klokt och tryggt huvud på unga målvaktsaxlar.
Han kunde ta klivet direkt från belgiska ligan till Manchester United, och på bara några månader lyckades han tvätta bort hispigheten som hängt över målvaktspositionen på Old Trafford i åratal.
Ändå är det här något annat, en typ av utmaning varken han eller någon annan egentligen stått inför tidigare.
Med knappt 20 minuter kvar av matchen öppnas det belgiska bankvalvet på vid gavel. En gråtande Thibaut Courtois tvingas utgå, tydligen av sin tränare snarare än sin skada. Världens bästa målvakt kan inte spela vidare, garantin som det här landslaget lutat sig mot i 15 år finns inte längre.
Och även om Senne Lammes gjort drygt 30 matcher för Manchester United är det så väldigt mycket som är nytt med den här situationen.
Eftersom Courtois blockerat vägen har Senne Lammens bara gjort en enda tävlingslandskamp tidigare, en 7-0-seger mot Liechtenstein i en redan avgjord VM-kvalgrupp.
Nu är det kritiskt läge i en VM-kvartsfinal. Ett gäng Europamästare tycks faktiskt börja vackla, och de tappra belgarna börjar så smått sniffa på bragden. Kanske har ändå inte allt det bästa redan hänt för Kevin De Bruyne, Romelu Lukaku och den gyllene generationen?
För varje minut som spelas växer skrällchansen. Belgarna hittar vägar framåt med sina omställningar, matchens momentum och dynamik kränger och kantrar.
Men så kommer det där Cubarsí-avslutet i den 88:e minuten. Hyggligt är det väl, men definitivt den typen av skott som en målvakt av internationell klass håller nio gånger av tio.
Det här är den tionde.
Förkrossad
En fotbollsmatch är alltid en fotbollsmatch, en målbur alltid en målbur...? Inte i den 88:e minuten av en VM-kvartsfinal för den 24-åriga målvakten som just kastats in för att ersätta den störste.
Bollen släpps fri, straffområdeskobran Mikel Merino hugger igen.
Misstaget. Målet. Matchen.
Senne Lammens ser förkrossad ut vid mållinjen, Thibaut Courtois outgrundligt sorgsen ut på bänken. Världsettan hade själv kunnat göra det bättre på det första spanska ledningsmålet, men ingen kan påstå att det var två jämförbara målvaktsingripanden.
Vad nu vitsen skulle vara med det...?
En av fotbollshistoriens mer svårbegripliga kuriositeter
Det finns såklart bredare analyser att hämta ur den här matchen också. Spanien förtjänar beröm och beundran för sitt sätt att både vara så oerhört konsekventa med sin spelmodell, samtidigt som de också nyttjar en rad olika B-planer.
Förr i tiden kunde det vara så att de strandade när de väl kört fast i matcherna. Inte längre. Nu har de Mikel Merino som superjoker, nu kan de skicka in en hel rad olika mönsterbrytare och offensivalternativ från bänken.
Och så kan de alltid fortsätta ge bollen till Lamine Yamal. 18-åringen blandade och gav idag – vilket är naturligt för någon som spelar med så hög svårighetsgrad – men han slutar aldrig ta initiativ, slutar aldrig försöka.
Nu kom visserligen Club Brugge-friskusen Jonathan Seys in och var smått sensationell i det defensiva en-mot-en-spelet, men det är klart att belgarna genomgående och konsekvent var under press.
Matchen avgjordes inte för det. Det spanska bollinnehavet kunde belgarna hantera, det kunde de absorbera.
De senaste veckorna har vi sett den här beigegrå belgiska generationen få färg, utvecklas till ett lag att ta på allvar, ett lag med substans.
Först hittade de en bragdvändning från ingenstans mot Senegal, sedan gjorde de hela världen en tjänst när de gav USA en fotbollslektion – och nu hämtar de sig från bakslag efter bakslag och fortsätter hänga kvar i kvartsfinalen.
Strax före avspark förlorade de lagets hjärta och allra bästa spelare, Youri Tielemans. Och efter en halvtimme gav det spanska spelövertaget först utdelning, när Fabián Ruiz svepte in den där aningen lättvindiga Courtois-returen.
Belgarna la sig inte ner och dog för det.
Charles De Ketelaere nickade sig längre fram i sitt personliga genombrott, Jérémy Doku sprang både åttor och nior runt Pedro Porro och Nathan Ngoy framstod alltmer som ett nytt defensivt fundament.
Många hade sett en kvartsfinal avgjord på förhand. Nu fick vi istället en match som kunde ta vägen precis vart som helst.
En av fotbollshistoriens mer svårbegripliga kuriositeter är att Spanien fram till och med detta bara vunnit en enda VM-kvartsfinal, mot Paraguay 2010.
De har aldrig riktigt lyckats begrava sin förbannelse – La maldición de los quartos – och nu verkade det nästan som att den riskerade att grävas upp igen.
Men historien skulle inte skrivas på det sättet.
Senne Lammens har såklart alla möjligheter och förutsättningar för en jättefin karriär framöver, hans begåvning och förmåga är inget som försvinner en VM-fredag i Los Angeles.
Men det gör inte heller slutresultatet, inte anledningen till det.
Idag avgjordes en av fotbollens stora matcher av en enda situation, ett enda misstag. Att förändra det går inte. Att lära sig leva med det – att spela med det – är det som återstår.